99 Ways

(Samlingsrecension tillsammans med Pam Hall: Bet You Don't Know) Ända sedan jag första gången såg en gråhårig jamaikansk tant sitta och lyssna på gamla loversballader med blanka ögon på skivbutiken Dub Vendor i London, har jag haft en hopplös förkärlek för jamaikanska sångerskor. Hopplös därför att reggae, med alla dess avarter, är den mest mansdominerade musikgenre som finns. Jag har spelat sönder Judy Mowatts [I]Sisters Chant[/I] och Rita Marleys skasinglar från 60-talet, och så fort det dyker upp någon ny, kvinnlig deejay drabbas jag av en stark, men ofta snabbt övergående, entuisasm. Men jag vägrar tro att tjejer inte skulle kunna göra lika bra reggae som killar - de har ju inte sämre röster.Pam Hall fastnade jag för då jag hörde hennes version av Celine Dions i original gräsliga [I]My Heart Will Go On[/I]. Jag inbillade mig att det var den vackraste reggaesingeln på länge - men det var det ju inte. Till skillnad från sin kanadensiska kollega gjorde Pam visserligen låten uthärdlig, men efter att ha lyssnat på hennes - så vitt jag vet - fjärde soloalbum [I]Bet You Don't Know[/I] måste jag tyvärr konstatera att inte heller Pam kommer revolutionera den kvinnliga reggaescenen. Här finns dock en hel del pärlor - i inledande [I]No Time To Lose[/I] träffar hon precis det vemod jag söker hos kvinnliga reggaesångerskor, i den rootsiga [I]Crazy Boy[/I] och sentimentala Toni Braxton-pastischen [I]I Love Me Some Him[/I] skapar hon stark soul i baktakt. När hon börjar sjunga "sad movies always make me cry" och glider iväg i smetiga countryballader låter det däremot varken bra eller trovärdigt, och en för stor del av skivan har en jobbigt burkig 80-talsproduktion.Lady Saw har egentligen inte mer gemensamt med Pam än att hon också är en jamaikansk sångerska som precis släppt ett nytt soloalbum. Ända sedan hon gjorde de provokativa singlarna [I]Life Without Dick[/I] och [I]Find A Good Man[/I] har hon blivit stereotypen för den nya sortens kaxiga raggasångerskor som minsann kan vara minst lika snuskiga som pojkarna. [I]99 Ways[/I] handlar förstås också om sex. Skivan är delvis producerad av den tunge Tony "CD" Kelly, och när hon i [I]No Matta Me[/I] toastar över hans frenetiska bookshelf-rytm låter det fantastiskt bra - likaså i Red Rat-duetten [I]Woman Sneaking[/I] och i pang på rödbetan-sången [I]Hardcore Lover[/I]. Men hennes toast imponerar sällan på egen hand. Hon låter bäst när hon får hjälp av de allra fetaste rytmerna, som i [I]Don't Even Stress Dat[/I], där Danny Browne lyfter hennes sång om att killar ska vänta tills tjejen vill, till oanade höjder. Varken Lady Saw eller Pam Hall är några av reggaens viktigaste artister idag, men om man är svag för reggaetjejer så är de, jämte Tanya Stephens, det bästa som finns att erbjuda just nu.