Enkelhet är en dygd. Det om något är hajskräckisen The Shallows ett talande bevis för. Premissen är simpel. Ensam surfare på öde strand ger sig ut för att fånga sista vågen och blir attackerad av en haj. Med ett köttigt hajbett på benet lyckas hon ändå ta sig upp ett grund. Samtidigt som hon med bästa MacGyverfantasi häftar ihop såret med sina örhängen måste hon komma på ett sätt att ta sig i land innan det med högvattnet vankas hajsupé. Det hade räckt så.
Istället förses Blake Livelys surfande läkarstudent Nancy med en i sammanhanget lika överflödig som standardiserad bakgrundshistoria. Vi har en avliden mamma som tyckte att just den här mexikanska stranden var himlen på jorden, en lillasyster som känner sig övergiven och en pappa som frustreras över att Nancy tagit ett sabbatsår för att hitta sig själv.
Allt detta måste prompt återgers genom ”nya” och sociala medier. I bild svävar instagramkonton, sms, facetime och bilder från go-prokameror som sköljts upp på stranden. Regissören Jaume Collet-Serra som använde sms på likande vis för att föra handlingen framåt i den habila flygplansthrillern Non-Stop saknar här narrativ förevändning men låter sig ändå distraheras av att integrera nya medieflöden i filmberättandet. Det och att skymma surfsekvenser som korallrev med Livelys dekolletage.
Men trots tramsig berättelse, manlig – nästan tonårig – blick, plottrigt medieflöde och det faktum att Nancy pratar med sig själv filmen igenom fungerar många spännings- och skrämselmoment. Ett flytande valkadaver äcklar och Nancys DIY-omplåstring smärtar. Det uppstår en spänning i att en så löjlig film ändå lyckas krypa in under skinnet. Men den plötsliga växlingen från genans till nagelbitande blir också pennalistisk. Det frestar på att tvingas engagera sig i något så dumt.
