Allt handlar i grund och botten om vad som skrämmer en. Vissa är rädda för spöken. En annan för hajar eller krokodiler. En tredje för satan. Någon för våldtäktsmän och mörka parker. Jag är nästan undantagslöst mest livrädd för människan (och lite för jättesengångare och mammutar och detta med att en mammut ska klonas fram).
Med det sagt kan vi prata om The Devil Inside, som är en modern och uppdaterad Exorcisten. Filmen inleds med oerhört brutala och blodiga scener där vi bjuds på lemlästade, mördade människor i en källare. De har alla fallit offer för en galen och förmodligen av djävulen besatt kvinna som mördade personerna under en exorcism – som hen själv utsattes för.
Flera år efter morden bestämmer sig kvinnans dotter för att spela in en dokumentär om sin mamma (skitdålig idé tycker jag, men, men). Dottern som själv är rädd för att ”trilla dit”, tar sitt pick och pack och drar till Vatikanen (där mamman tydligen befinner sig på något specialhem) för att ta reda på vad som egentligen hänt. Under resans gång hinner dottern uppsöka dårhus, kyrkor, dricka bärs och snacka exorcism med ett gäng präster och studerande som alla är specialister på just exorcism. Handlar det inte bara helt enkelt om psykisk sjukdom eller var hen verkligen besatt?
Det kära återseendet mellan mor och dotter blir inte direkt en lyckosaga. Mamman är en helt bindgalen fruktkaka som dregglar, tecknar katedraler, talar i tungor och har inristade upp- och nedvända kors från topp till tå. Samtidigt springer präster och doktorer runt hit och dit i korridorer och är alldeles nervsjuka för de inte har någon aning om vad de ska ta sig till med detta Carema-paket, direkt nedsänt av Satan.
Den som vill se en snygg och välgjord film i dokumentärkänsla om tokiga kvinnor som pratar baklänges och går ner i brygga, blodiga källare, lemmar vridna ur led, blödande kön, blodsplatter på kameralinsen och torra sönderbitna läppar kommer absolut inte bli besviken.
