Det demonutdrivande paret Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) hjälper familjer i nöd och håller föreläsningar om hemskheterna. På så sätt kartläggs genren lagom mycket för att löpa över och ta trovärdig form i den parallella historien om familjen Perron, nyss inflyttade i ett hus där varje kurragömma är några klapp från kallsvettiga mardrömmar. Över en ovanligt generös speltid lär sig publiken andas i takt med karaktärerna och bekanta sig med de höstgotiska 1970-talsmiljöerna. Men just då, när man äntligen börjar bli bekväm på de knarrande golvplankorna, gör sig djävulen hörd och helvetet bryter loss på allvar.
En hel del känns igen från James Wans tidigare filmer – särskilt fäblessen för otäcka buktalardockor som först dök upp i Saw, återvände i ljumna Dead Silence och äktades med förvriden karnevalsestetik i Insidious. Ända lyckas Wan fräscha upp skåpmaten med så självsäker auktoritet att han kan blåsa upp den obligatoriska ”baserad på en sann historia”-parollen utan att skämmas. Den här verklighetsförankringen lär överraska skräckveteranerna, medan det vidriga stämningsläget kommer att överrumpla färskingarna.
