Straydogs

Daniel Alfredson är en mycket målinriktad regissör. Han vet vart han ska och vilka vägar han ska välja för att komma dit. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka för att uppnå önskad effekt på publiken. Allt som kan distrahera, förvilla eller öppna för alternativa lösningar rensar han effektivt bort. Straydogs är utan tvekan ett skickligt hantverk från alla medverkande. Manus, regi , skådespeleri (av unga brittiska skådespelare), det rått grovkorniga, gulgröna fotot, scenografin, den elektoniska musiken Ð allt har bakats samman till en smidig, lättknådad deg. En något cynisk liknelse kanske med tanke på filmens angelägna ämne om fyra ungdomar i en postapokalyptisk nära framtid som gömmer sig undan krig och död i ett industriområde. Men kriget används mest som en ursäkt för det klaustrofobiska maktspel som utspelas mellan de fyra, och riktigt brännbart blir det aldrig. Man kan fråga sig varför. Jag tror att ett problem ligger redan hos manuset, som antagligen skulle fungera mycket bättre på scen än som film. Hans Renhäll (som även skrev Tic Tac) är otvivelaktigt en skicklig manusförfattare, men här känns det som om han har knåpat så länge på en idé att den har förlorat all omedelbarhet och spontanitet. I Tic Tac la manusets short-cutsform grunden till ett visst mått av oförutsägbarhet och rörlighet, i Straydogs har allt stagnerat till ett klassiskt strindbergianskt kammarspel om makt och relationer. Lägg ett karbonpapper med inbyggd tidsförskjutning under vilken Fadren eller Fröken Julie som helst och Straydogs blir resultatet (kvalitetsaspekterna undantagna). Varje dramatisk vändning, varje scen, ja, till och med varje logisk ellips är förutsägbar. Och Daniel Alfredson verkar inte ha haft någon önskan om att vara manuset otroget. Filmen, som är inspelad under 12 dagar på digitalkamera med en budget på bara tre miljoner, kallas ett experiment. Men av den djärvhet och vilja att förnya som brukar vara en del av begreppet experiment syns inte mycket. Alla filmens delar arbetar effektivt för ett gemensamt mål, och någonstans under vägen känner jag att jag blir alltmer förbannad över att jag inte för en sekund ges tillfälle att dra några egna slutsatser eller tänka en egen tanke.