Sommaren vid älven

Sverige är fantastiskt. Norge också. Men frågan är om inte Finland är mest fantastiskt, i varje fall det land som drar längsta stråt i grenen nordisk exotism. Vi har gubevars inte varit särskilt bortskämda med finsk film de senaste 100 åren på de svenska biograferna. Och på 80- och 90-talet har den varit i det närmaste osynlig, undantaget bröderna Kaurismäkis opus: filmer som målat upp det finska kynnet som just så kärvt, fåordigt och otillgängligt som våra fördomar velat göra gällande. Men filmer som huvudsakligen, när det inte varit roadmovie, utspelat sig i staden. Med Markku Pölönens Sommaren vid älven, en av de märkligaste premiärsatsningarna någonsin från ett amerikanskt bolags (Disney) sida, kastas vi ut i en filmisk miljö vi aldrig varit i närheten av förut: de finska flottarnas värld i norra Finland i mitten av 50-talet. En värld så karg och hårdkokt att de flesta western- och gangsterfilmer får något av Alfons Åberg över sig. En värld där män skiljs från möss på ett rättvist men skoningslöst sätt. Men det är också det här fantastiska, som jag syftade på i början. En storslagen, enastående natur, majestätisk och obändig, lika rå och obeskuren som anletsdragen hos de män som förgäves försöker tämja och besegra den. Den nordiska natursymboliken driven till sin yttersta spets. - Vet du hur en bra kock ser ut? - Nej. - Han har lång rygg och korta armar. - Varför det? - För att han inte ska kunna klia sig i röven! Ja, vi rör oss på den nivån. Inget finlir, inga frökenfasoner. Rakt på sak, en spark i aschlet, en knytnäve i magen, en sup till maten, rapa, prutta, betäcka fruntimmer och framför allt vara en jävel på att skota hem timmer. Hit, till norra Finland, kommer tioårige Topi med sin pappa, sedan mamman dött. Pappa Tenho har tvingats ta värvning vid timmerflottningen för att klara sin försörjning. För sonen vill han göra gällande att detta är något han kan, men den här sommaren vid älven är i själva verket till för att grabben ska lära sig något om livet. Visst blir det så. Fast framför allt blir det pappan som får bekänna färg, men också att bita ihop. Låt er inte luras av den till synes uttrycksfattiga ytan  i Sommaren vid älven döljer sig ett rörande och minnesvärt porträtt av relationen mellan far och son. Pölönen håller ett lågt tempo, man vet ju hur finnar är, vi får överhöra sanningar, lögner, dåliga vitsar och sentimentala sånger vid lägerelden. Det här är äkthet så långt ögat kan se. Mellan Flubber och Mr Magoo levererar Disney alltså en hemkörd, hårdkokt finsk western. Var det någon som sa att vi inte har mångfald på de svenska biograferna?