Rush Hour

Premiärerna duggar extra tätt just nu, och många av de filmer som kommer är av minst sagt tvivelaktig karaktär; vilket gör att de oftast försvinner ganska snabbt och ersätts med ytterligare usla filmer som istället borde ha gått direkt på video. Som Rush Hour. Det här är en slags film som det finns jämförelsevis få av på repertoaren: den simpla varianten av omaka-kompisar-filmen var nämligen mer populär på 70-talet. Den "främsta" duon hette då Bud Spencer och Terence Hill, och deras äventyr i den undre världen var alltid av den glättigare sorten, som en actiongenrens motsvarighet till mjukporr. Humorn (i brist på bättre ord) var lika pubertal som de som gick och såg filmerna och den inre cirkeln var på så sätt sluten. Och få ville ta sig in. Intrigen i Rush Hour är för tunn för att skönjas på nedbrytbart papper men jag lovar att det är en hel del Sparka, en rejäl dos Jaga och ännu mer Skjuta. Det finns egentligen bara en ljusning: Jackie Chans gymnastiska uppvisningar. Men de håller ändå inte humöret uppe speciellt länge. Chan har med sin aningen mer ödmjuka uppenbarelse hittills klarat sig ganska bra i gebitet, men när han här ställs mot motormunnen Chris Tucker (Femte Elementet) är Chan inte man nog att hålla kvar filmekipaget på vägen. Tucker har säkert en och annan anhängare; någonstans i galaxen återfinns möjligen någon, eller några, som ser komiken i att en hysterisk man vrålar fram sina redan från början skrikiga repliker. Om inte dessa några fanns skulle väl inte Chris Tucker, Richard Pryor eller Eddie Murphy någonsin ha fått göra film.