Rosetta

Det är mycket som imponerar med bröderna Dardenne. Som deras långfilmsdebut [I]Ett löfte[/I], för tre år sedan. En film om en ung pojke på glid, som av en händelse hamnar i en situation som tvingar honom att välja, och i förlängningen att gå mot ett moraliskt uppvaknande. En film jag fortfarande ofta tänker på. [I]Ett löfte[/I] blev en framgång och de belgiska bröderna fick erbjudanden, lockades med stora budgetar och kända skådespelare. Men de ville något annat. De hade bestämt sig för att göra filmen [I]Rosetta[/I]. En liten, politiskt radikal film, om möjligt ännu mer kompromisslös än debuten. Och framför allt ännu billigare. Ironiskt nog blev detta ändå vägen till mer rampljus. [I]Rosetta[/I] vann nämligen guldpalmen i Cannes 1999, ett kontroversiellt beslut, orkestrerat av juryns ordförande, den kanadensiske regissören David Cronenberg. Även Emilie Dequenne, som gör att sensationellt starkt porträtt i huvudrollen, fick en guldpalm för sin insats. [I]Rosetta[/I] är en film som, än mer än debuten, bär spår av bröderna Dardennes bakgrund som dokumentärfilmare. Den är fotograferad med närgången handkamera, som redan i öppningsscenen etablerar Rosetta som en ung kvinna i utkanten av samhället. Hon blir avskedad från sin arbetsplats - men vägrar gå. Istället gör hon fysiskt motstånd och blir handgripligen utkastad. Rosetta vill nämligen leva ett normalt liv. Det är hennes drivkraft. Hon bor i en husvagn tillsammans med sin alkoholiserade mamma, som för länge sen tappat livsgnistan. Mamman sover, super och låter grannen utnyttja henne sexuellt då och då, för att få ännu mer sprit. Rosetta, däremot, går varje dag in till stan, fyller på sin vattenflaska och byter från stövlar till skor på samma ställe i skogen. Hon har mycket bestämda rutiner. Hon vill vara vanlig. Men hon får inget jobb och hon har inga vänner. Till hon träffar Riquet, som säljer våfflor i ett stånd. Han blir förälskad i henne, men hon värjer sig. Rosetta har uppenbarligen blivit sviken och sluter sig i sitt skal. [I]Rosetta[/I] är till synes en rak och tydlig och enkel film. Men Rosetta uppträder inte som vi förväntar oss. Hon fattar felaktiga beslut. Vi förstår inte henne. Vi blir provocerade. Och därmed fascinerar hon och väcker nyfikenhet. Det är en i många stycken både mörk och dyster film som ändå klingar ut i ett ljust och vackert slutackord. Trots arbetslöshet och elände i skuggan av EU-land så finns det hopp. Bland annat tack vare två begåvade belgiska bröder.