I franska November saknas perspektiv. Det är visserligen stor respekt mot alla offer att man valt att inte grotta ner sig i brutala scener. Terrorattacken i Paris den 13 november 2015 flimrar endast förbi i nyhetssändningar. Det är enbart polisens arbete som står i centrum. Men det är också en svaghet med filmen.
Om man tar regissören Paul Greengrass verklighetsinspirerade filmer i jämförelse så finns just perspektiv. Den unge Vidar vägrade ge upp och kuva sig i 22 July samtidigt som vi fick följa den norska terroristen. Eller hur skräckslagna demonstranter i Bloody Sunday upplevde våldet från brittiska soldater eller hur soldaterna själva såg på händelsen.
November har inget av detta. Det är en tät thriller utan djup. En snabb klippning, poliser som pratar i telefon eller står framför en tavla fylld med foton räcker inte. Är det ett avsnitt av teveserierna 24 eller Homeland? Även om man verkar arbeta dygnets alla timmar syns varken påsar under ögonen eller kaffesura miner. The Artist- stjärnan Jean Dujardin leder arbetet och ser ut att komma direkt från en reklamfilm för parfym.
Skurkarna är unga islamister enligt trött format. Man försöker problematisera genom den muslimska kvinnan Samia (Lyna Khoduri) som ömsom vill ange sin vän, ömsom rädda henne från religiös fundamentalism men den berättelsen sker tyvärr i skuggan av polisernas arbete. Platt blir det. Önskvärt hade det varit att regissören Cedric Jimenez haft mer av Paul Greengrass perspektiv.
