Som litterärt verk är Bibeln oerhört ojämn: bitvis statisk, långtråkig och inkonsekvent, bitvis blodfylld som i Höga visan eller Första Samuelsboken, på varsitt sätt. I Darren Aronofskys Noah blandas gammaltestamentlig spänning med samtida fantasyestetik: 3D-glasögonen åker på för att riktigt kunna uppleva vidden av de otaliga svindlande bilderna med folkmassor i rörelse eller åkningar över datoranimerade landskap. Noah är en stark fysisk film full av ond bråd död, djur som slits i stycken levande, smuts, blod, regn, eld, men snart blir detta lite långtråkigt – särskilt som man inte direkt gjort någon ansats för att nyansera originalberättelsens svartvita uppdelning i onda och goda. Det vore möjligen blasfemiskt, men ur dramaturgisk hänsyn rätt välkommet.
Mer intressant än 3D-effekterna är den existentiella ångest som sipprar genom scenerna av slit i förkristlig vildmark. Ingen är förskonad från den: de fallna änglarna som här är tunga robotliknande (och ganska gulliga) stenjättar, Noah och hans familj som tampas med insikten att livet efter arken inte kommer att bli en picknick i parken, the bad guys vars kung Tubal-cain i ett brandtal sammanfattar det bäst när han säger ”vi är människor, vi bestämmer själva om vi ska leva eller dö!”
Och så är det ju, som ni alla säkert redan vet, inte alls.
