Trots att filmen följer ungefär samma formula som sin föregångare så känns den faktiskt fräsch och ny – men framförallt genuin. Det finns många små detaljer som refererar till den första filmen, och till och med Dick Van Dyke gör en liten men viktig cameo. Det är svårt att inte ryckas med i lyckoruset som musiken lämnar efter sig, något som Disney länge har varit mycket bra på men på senare tid inte har levererat fullt ut.
Även om en stor del av sångerna känns en aning blaskiga och urvattnade så nynnar jag fortfarande på ”a cover is not the book” och ”can you imagine that” långt efter att jag lämnat biografen. Emily Blunt är som klippt och skuren för rollen som Mary Poppins, och håller samma mystik och glimten i ögat som Julie Andrews gjorde för mer än 50 år sedan. Men det som gläder mest är att återse klassisk 2d animation i en av filmens vackraste sekvenser, något som Disney inte aktivt har sysslat med sedan Princess and the Frog (2009). Ibland skenar filmen iväg och Mary Poppins glädje blir nästan mani, men eftersom man knappt vet om karaktären själv är mänsklig så ursäktas det.
