“Orson Welles wasn’t around when Citizen Kane was written, early in 1940” förkunnade filmkritikern Pauline Kael i The New Yorker 1971. Över tid har meningarna gått isär kring Welles involvering i manusarbetet med vad många håller för tidernas bästa film. Det fortsatta stycket i Kaels lika långa som läsvärda, och inte helt respektlösa avklädande Raising Kane, hade lika gärna kunna användas som synopsis till filmen Mank. Kael beskriver hur den kraftigt alkoholiserade före detta journalisten och teaterkritikern, och senare manusförfattaren, Herman J. Mankiewicz, med ett gigantiskt gips på benet lagts på torken på en avsides kalifornisk ranch, för att avsluta ett manus åt det unga geniet Welles. De två skulle bittert dela filmens enda Oscar. Idag är kanske Hermans yngre bror Joseph bättre ihågkommen.
Ömsom syrligt, ömsom godhjärtat spelad av Gary Oldman förklarar Herman - eller Mank som han kallades av vänner som fiender - tidigt i den monokroma biografifilmen Mank att du inte kan berätta en mans hela liv på två timmar, därför cirkulerar du kring det för att skapa ett intryck av vem mannen var. Det egna manuset till En sensation (Citizen Kane’s påpassliga svenska titel) beskriver han som mer av en “kanelbulle” än en rak narrativ linje. En prismatisk prestation i särklass, vilken Finchers pappa Jack (1930-2003) sökt upprepa i sitt manus till Mank.
Fragmentariskt varvas Manks manusarbete med tillbakablickar som söker förklara varför den uträknade föredettingen valde att ta strid med den mäktiga demagogen tillika tidningsmogulen William Randolph Hearst i den sylvassa krönikan En sensation. Återblickarna gör klart för oss att Mank agerade hovnarr åt Hearst (Charles Dance) och höll av dennes älskarinna Marion Davies (Amanda Seyfried). Också att hans hustru, stackars Sara (Tuppence Middleton), hade en ängels tålamod. De historiska detaljerna är förvisso friskt komprimerade och sammanblandade, men inte desto mindre underhållande i Fincher den yngres regi.
Efter att han precis regisserat sin första långfilm lär David Fincher varit mindre mogen för uppgiften när hans pappa presenterade honom med Mank. Franchisegigget Alien 3 hade istället för att infria debutantens egna auteurdrömmar lämnat honom desillusionerad och föga mottaglig för manusets ifrågasättande av Welles som det singulära snillet bakom ett av amerikansk films största alster.
Av allt att döma har David Finchers uppfattning förändrats snart 30 år senare (samtidigt som hans egen auteuraura frodas, inte minst genom turerna kring Mindhunters eventuella tredje säsong). Även om Mank hyser vördnad för Welles färdiga film - inte minst visuellt - råder inga illusioner om att En sensation var ett enmansjobb. Eller att den briljante Orson var särskilt lätt att handskas med (i Mank tacksamt parodiskt porträtterad av Tom Burke). I viss mån går filmen samma ärende som Kael, vars främsta syfte med Raising Kane var att angripa auteurteori och inställningen regissören är en films huvudsakliga avsändare och “författare”.
I jämförelse har Fincher silkeshandskarna på. Han tar lite mer än två timmar på sig för att skapa ett varsamt, och ibland väl nobelt intryck av Mank. Men inte desto mindre rappt och livfullt. En kaskad av berusade vitsigheter och anekdoter, med smädande porträtt av Louis B. Mayer (Arliss Howard) och Irving Thalberg (Ferdinand Kingsley) klädda i en filmisk fernissa - Erik Messerschmidts digitala foto har försätts med fejkanalog skrud - byter av varandra i ett bitterljuvt kärleksbrev till en av studiosystemets mest osannolika prestationer. Mank är måhända inte ett mästerverk av samma mått, men helt klart en liten sensation för sig.
