Under kulmen av upplysningstiden var franskan språket som europeiska it-girls och it-boys hängav sig åt i bisatser. 250 år efter att filmen Mademoiselle Paradis utspelar sig har den franska motsvarigheten till ”fröken” blivit politiskt inkorrekt men är trots sin historiska kontext en tidlös skildring av människan och de olika normer som nödvändigtvis hör ihop med den. Bortom den första anblicken av ett chict kostymdrama har Barbara Albert skapat ett ovanligt tillskott i mängden av biopicen som de senaste åren har skapat inflation i filmvärlden.
Redan som 18-åring fascinerade den blinda pianisten Maria Paradis (magnifique tolkad av den tysk-rumänska naturbegåvningen Maria Dragus) societeten med sin virtuositet. En dag kan Maria se igen, och med en nyfödds ögon blir hennes betraktelser av omvärlden en normkritisk studie av både hierarkier och mänskligt samspel, om än, eller tack vare, den i mikroformat existentiella kris Maria upplever när synen blir ett handikapp som avslöjar att hon varken har ett värde utan sina ögon eller gåva.
Det är uppfriskande att ambitionsnivån inte nöjer sig med en scenografisk mästerlighet och tidstypiska kostymer. Det filmiska hantverket är måhända konventionellt men vad gör väl lite konformism när den är utsökt. Ljudbilden är liksom förväntas av en film med ett musikaliskt geni som protagonist, en del av den dramaturgiska effekten, men i en symfonisk samklang med de övriga filmiska elementen. Dialogen är charmigt högtravande, men – vilket är en lättnad – naturlig, vars undertext subtilt utforskar den mänskliga kvinnosjälens navigerande i en manlig värld.
