The Florida Project, Sean Bakers hyllade film från 2017, utspelade sig i ett fattigt grannskap i närheten av Disneyland. Barnen som skildrades, inhysta med sina familjer i ett sunkigt men pastellmålat bostadsmotell, såg dagligen Askungens slott och kunde springa under Magic Kingdom-porten – utan att någonsin få sätta sin fot inne på själva nöjesfältet. I Samuel Kishi Leopos lågmälda Los Lobos hamnar två mexikanska bröder tillsammans med sin mamma hela tolv timmars resa bort från Walt Disney World Resort. Men vetskapen att de trots allt är i USA tar dem närmre drömmarnas Ankeborg än någonsin tidigare.
Med sin skildring ur de instängda utsatta barnens perspektiv för Samuel Kishi Leopos film tankarna till Lenny Abrahamsons thriller Room eller Hirokazu Koreedas bottenlöst sorgliga drama Barnen som inte fanns. I Los Lobos lämnar mamman (enastående Martha Reyes Arias) bröderna ensamma hela dagarna med några färgkritor, lekfigurer och en kassettbandspelare – en slags lågbudget-NetNanny. Ur maskinen kommer bland annat morfars röst, några engelska ord att öva på och de förinspelade regler som Max och Leo (de fenomenala bröderna Márquez) ska hålla sig till under moderns frånvaro.
Den som bävar inför tanken på sentimental fattigdomsporr och gudsförgäten slumarkitektur blir motbevisad med råge. Samuel Kishi Leopo har gjort en förvisso melankolisk men välbalanserad film om barnens vardag som färgas mer och mer grå av den ständiga väntan på en sliten förälder och av livet utanför som tränger sig in med tråkiga påminnelser om att andra barn går i skolan, har en pappa, eller ingen lillebror att ta hand om. Från rummet där Max och Leo leker ninjor dagarna igenom ritas de (bokstavligen) också skickligt in i en större bild: ett försiktigt utforskande av ett nytt hemland.
Trots en ibland ultrapedagogisk händelseutveckling landar Los Lobos i att vara årets mest inkännande berättelse om tvättäkta människor i USAs sällan skildrade utkant - där existensberättigande är lika avlägset som Disneyland.
