Den oavsiktliga humorn är rätt påtaglig i inledningsscenen. För det första är det uppseendeväckande att ett gäng fångar försöker parkera en båt i en torrdocka utan att först fylla den med vatten. För det andra är det omöjligt att inte skratta åt Russel Crows kämpande med sången. I övrigt är det sistnämnda det mest imponerande med Les Misérables. Det är en film som bygger på en åttiotalsmusikal, som i sin tur bygger på Victor Hugos novell med samma namn från 1862, och skådisarnas sångprestationer är spektakulära (förutom Crow då, som får nöja sig med att vara helt okej). I majoriteten av filmmusikaler mimar skådisarna till förinspelad musik, men i Les Misérables är allt inspelat samtidigt, vilket så klart gör det ännu mer imponerande.
Filmen handlar om en fånge (Hugh Jackman) som efter 19 år i fångenskap bryter sin villkorliga frigivning och flyr till en annan stad. Väl där lyckas han bli borgmästare, men en illasinnad poliskommissarie (Crow) har inte gett upp jakten på honom. Innan den extremt långa filmen är slut har vi hunnit beröra kärlek, ånger, adoption och den misslyckade revolutionen i Paris 1832, och allt är filtrerat genom storslagen sång. Den pratade dialogen är sparsmakad och fungerar som oaser när sången blir för mycket för öronen. Och för mig var det Les Misérables största problem. Allt är väldigt bombastiskt, överdådigt och, i värsta fall, överspelat. Det kanske hör genren till, men det gör inte tittarupplevelsen mer angenäm för det.
