Kommer du med mig då

15:14 6 Nov 2003
Jag väntar med spänning på en Temo-undersökning bland unga par med frågan "Hur ofta brukar du och din partner tilltala varandra med någon av fraserna 'Du är du. Vi är vi.' eller 'Jag önskar att du försvinner Theodor!'" Nu är det i och för sig inte Shanti Roneys fel att hans karaktär heter Theodor, men Kjell Gredes första film sedan [I]Godafton, Herr Wallenberg[/I] utvecklar sig ganska snabbt till ett fnissigt smörgåsbord av klassisk svensk kalkondialog. Senast jag såg en film med så mycket otympliga skriftspråksformuleringar var i [I]Syndare i sommarsol[/I] - och den utspelade sig ändå bland semestrande filosofidoktorander på 20-talet. Kommer du med mig då bygger på Torgny Lindgrens 90-talsroman [I]Till sanningens lov[/I], och handlar om temat äkthet vs falskhet. Huvudpersonen Theodor lever ett muggigt liv som ramhandlare i någon småstad. Eftersom han är så tafatt och konstig hatar han sig själv - ända tills han går loss med sina sista 125 000 på en tidigare okänd triptyk av Nils von Dardel. Den, slår han fast, står för allt äkta. Det andra äkta är Paula (Tuva Novotny). Hennes bryska manager får henne att klä sig utmanande och ibland sjunga inför mc-gäng på Folkets Park. Men egentligen är hon sann. Det kan man bland annat få bekräftat i en rad pittoreska flashbacks från barndomen där Paula och Theodor balanserar på tvättstreck och ligger nakna i ett träsk och fångar grodor. Som symboldrama blir [I]Kommer du med mig då[/I] snart ganska jämngrått. När Grede förser kärleksparet med ett knippe övertydliga armproteser, ansikts-operationer, iscensatta begravningar och kopior på målningar (fake, fake, fake, fake) väntar man förgäves på en poäng. Men det blir inte så mycket mer än ett lätt bakåtsträvande pekoral om att medieindustrin och alla tekniska landvinningar efter Bodum-bryggaren är ett ondskans påfund. Till exempel är alla som bär mobiltelefon i filmen bad guys (Örjan Ramberg, Simon Norrthon med flera) - medan äkthet är att vara barfota och få teatraliska nervsammanbrott på parketten. Om Björn Ranelid och Lasse Åberg någonsin behöver enas om en söndagsbio, är det här det självklara valet.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner