Jesu liv

Det är inte lätt att göra en film om tristess utan att det blir trist. Detta tycks emellertid inte ha bekymrat fransmannen Bruno Dumont när han gjorde sin långfilmsdebut [I]Jesu liv[/I]. Och kanske just därför går han i land med någon sorts originalitet. Men oj, oj,oj vad svåruthärdligt segt och plågsamt trist det är att se på hur svåruthärdligt segt och plågsamt trist man har det i den lilla byn Bailleul i norra Frankrike. Killarna, som ändå är någonstans i 18-19-årsåldern, drar runt på sina mopeder, upp och ner längs huvudgatan, ut på landet och tillbaka igen. Det är mycket moppe för entrépengen i [I]Jesu liv[/I] och det är precis lika kul att titta på som det låter. Huvudrollen Freddy är en av de fem i detta gäng. Han lider av epilepsi och precis som alla de andra lider han också av extrem fåordighet. Steget till neanderthalare tycks sannerligen inte långt. Därför är det inte helt enkelt att förstå varför Marie, typ den sötaste tjejen i byn, är tillsammans med denne Freddy. De knullar som kaniner och gör de inte det, står de och pussas och hånglar i gathörnen. Även kärleken sker utan passion och utan ord. Det ständiga kopulerandet mellan Freddy och Marie tycks vara lika mycket ett sätt att slå ihjäl tiden som den årliga bofinkstävlingen, det eviga mopedåkandet och trumspelandet i den lokala orkesterns repitioner är. Ärligt talat, man har det så tråkigt i Fucking Bailleul att jag inte fattar att alla inte samfällt begår kollektivt självmord. Nå, under denna tristess pyr naturligtvis andra krafter, som enligt Dumont stavas våld och hat. I den rasistiska konflikt som filmen gestaltar når dessa krafter sin kulmen och filmen sitt till synes hopplösa slut. Man förstår att Dumont flyttat från Bailleul. Likväl har han bestämt sig för att ta den obetydliga pulsen på denna gudsförgätna håla i Flandern, som alltså är hans egen födelseort. Och visst lyckas han göra humor av tristessen då och då. Synliggöra det som inte syns. Fåordigheten grabbarna emellan på trappan i somarhettan är till exempel lite kul, men på det hela taget hade filmen vunnit på lite mer humor och fyndighet i situationerna. Hur tråkigt det än är i Bailleul så måste ju Dumont tänka på oss som ska se på också.