Det finns nog bara två anledningar att gå och se en skolföreställning: släktband till någon av ungdomarna som står på scenen eller en oförklarlig längtan efter den svunna tiden. Bruno Dumonts musikal om Jeanne d'Arcs barndom är just som den pinigaste av skolföreställningar, och som en dödsstöt mot eventuella spirande nostalgikänslor.
Redan efter filmens första minuter utsätts tålamodet för stora påfrestningar och musiken avslöjar snart hur mardrömslikt hela projektet är. Ungdomarnas krystade musikalsång, death metal kryddad med dubstep, ihopkletad med någon form av rapförsök - kalla det musikalisk ekumenism, en provokativ lek med genrer eller kalla det för vad det låter som: en extremt märklig, på gränsen till outhärdlig, idé. Dumont har gjort en pastisch som antingen, om man är otroligt välvillig, överraskar med sin perversitet och sitt mod, eller demolerar en historia med stor potential.
Musikalen är inte heller helt sammanhängande, själva händelseförloppet lämnar, för att uttrycka det milt, absurt mycket kvar att önska. Lilla Jeanette (Lise Leplat Prudhomme) vallar får (filmens enda skådespelartalanger), dansar och headbangar medan hon upplever religiösa syner och tycker synd om Frankrike. Allt slutar där den mest intressanta delen av d'Arcs liv just börjar.
Det finns säkert några anledningar att försvara Dumont såsom Jeanne d'Arc försvarade sitt hjärtas Frankrike mot engelsmännen, för det går såklart att betrakta det här bisarra projektet med distans och försöka se det som en intelligent konstnärlig provokation. Men faktum är att den bärande konstnärliga idén nätt och jämnt skulle räcka till en kortfilm. Som en skolpjäs skulle en så fasligt lång falsksjungen harang av repetitiva och sorgligt tråkiga skämt dock göra sig alldeles utmärkt.
