Efter en begravning mottar Anna (Juliette Binoche) ett telefonsamtal på vilket hon svarar kort. Hela hennes kropp och varje drag i hennes ansikte skälver lätt, som för att verkligen understryka att varje partikel ansatts av den djupaste sorg. Men hon lyssnar till rösten på andra sidan telefonlinjen. Hon heter Jeanne (Lou De Laâge) och är Annas son Giuseppes flickvän som är på väg för att besöka dem under påskhelgen. När Jeanne anländer till Annas luxuösa, igenbommade sicilianska villa är Giuseppe inte där, och ingen vill säga när han kommer tillbaka.
Francesco Di Giacomos lyxiga foto förvandlar Sicilien till ett omväxlande ödeland där Anna och Jeanne utelämnas åt sina respektive osäkerheter, samtidigt som Binoches och de Laâges kapabla spel förser filmen med tät stämning. Mellan dem ryms vänskap, rivalitet och nyfikenhet samtidigt som Anna hela tiden åtnjuter ett manipulativt övertag. Men det är vad som förblir osagt som fängslar mest.
Precis när filmen med fördel kunnat urarta i ett muggigt psykologiskt drama blir det istället uppenbart vilket tunt och förutsägbart manus långfilmsdebuterande Piero Messina fått på händerna. Likt hur Anna överrumplad av sorg kramar sonens preserverade andetag ur en rosa luftmadrass går luften även ur filmen när Giuseppes frånvaro inte längre kan undvikas utan måste föras på tal. Det är inte utan en känsla av att ha väntat förgäves.
Vill man verkligen se Binoche briljera i sorgearbete får Krzysztof Kieslowskis formidabla sorgespel Den blå filmen nypremiär på svenska biografer den 26 augusti. Måste man bara se Binoche på stor duk innan dess får det tillstås att I väntan på ett mirakel är ett hyggligt substitut. Inte mer än så.
