Dator- och tv-spel har i allt större utsträckning kommit att influera filmmediet. Det rör sig om vad jag gärna kallar en dialektal eller formmässig påverkan som är något flytande. Utöver faktiska dataanimationer kan vi i vissa fall även tala om film som flirtar med algoritmiskt beräkneliga inslag i dator- och tv-spel, såsom mångtaliga hejdukars rörelsemönster. Något som närmast tas till metanivå i Edge of Tomorrow, en actionfilmens Måndag hela veckan som för tankarna till en medielogik hemmahörandes i plattformsspel. Likt en tv-spelande tonåring tvingas Tom Cruise leva liv på liv tills upprepningen låter honom bemästra varje moment i ett futuristiskt krig.
Lika lyckat blir det sällan när dator- och tv-spel faktiskt filmatiseras. När det nu för andra gången gjorts film av spelserien Hitman, i vilken spelare fick inträda rollen som den genmodifierade lönnmördaren Agent 47, adderas ännu en kalkon till en lista som rymmer bland andra Super Mario Bros och Lara Croft: Tomb Raider.
Manus liksom (röst)skådespel var mer övertygande i det ursprungliga formatet. Här är till och med annars duktige Ciarán Hinds avgrundspinsam i rollen som vetenskapsmannen bakom mördarmaskinens superstyrkor. Och att Agent 47 kontrakterats för att mörda sin skapare, vilken han bara kan finna genom att liera sig med dennes dotter Katia (Hannah Ware), känns ju måttligt originellt.
Filmvetaren Paul Young har hävdat att medier rivaliserar varandra och att filmen särskilt avundas datorers interaktiva interface. Än så länge är ju filmen inte interaktiv på samma vis som ett datorspel – och häri ligger kanske nyckeln till spelfilmatiseringars upprepade misslyckanden.
I mina tidiga tonår roades jag av att manövrera runt Agent 47:s kala hjässa i de två första Hitman-spelen. När Rupert Friend nu istället manövrerar seriens sociopat på vita duken finns ingen glädje att dela. Utan egen delaktighet är det närmast omöjligt att engagera sig i den ihåliga stapelvaran Hitman: Agent 47. Allra helst som många actionsekvenser bygger på att Agent 47:s ofrivilliga medhjälpare Katia kan beräkna hejdukars rörelsemönster, som hade de varit just förprogrammerade, och på så sätt oskadliggöra dem. Detta sker helt utan finess.
Det är lite som att avvakta sin egen tur att överta spelkontrollen från en kompis som lärt sig spelets varje moment till perfektion. Både skittrist och enerverande.
