Helgon i neon

Wong Kar-wai jobbar här vidare i exakt samma miljöer, ryckiga estetik och tematiska kontext som han gjorde Chungking Express. Så långt allt väl. Det är istället i dialogen som det framgår att regissören har försökt mjölka lite väl mycket ur endast en idé. Vi möter återigen ett antal udda existenser på Hong Kongs bakgator: en yrkesmördare, en stum mångsysslare vars affärsidé i stora drag går ut på att irritera folk till den milda grad att de betalar för att slippa se honom, en pilsk Pippi Långstrump-figur, och några fler. Det universella temat är sällskapssjuka och behovet av att synas i en krass, stressig och pengagalen värld, men vi tillåts sällan, som i den förra filmen bottna i någon av de skruvade karaktärerna vilket obönhörligen reducerar dem till just skruvade, inte kännande och tänkande individer. Detta är självklart ödesdigert för en film som i mångt och mycket bygger på just diskrepansen mellan tanke och känsla. Den noir-doftande berättarrösten tar dessutom i lite väl mycket i sitt försök att låta som Bogart, fraserna blir ofta ofrivilligt (får man anta) parodiska: "jag var bara en station på hennes livs resa." Brrr. Det är inte med förvåning man läser att Helgon i neon bygger på den del av manuset som blev över när Chungking Express blev film.