Ibland ser man en film och tänker – har ingen sagt nej? Varför inte? Ett päron till farsa: Nästa generation är 1 timme och 39 minuter ”nej”.
Någonstans mellan beslutet att damma av en kultförklarad men daterad filmserie och det trettonde upprepade skämtet är det verkligen obegripligt att ingen sa nej. Och det blir mer frustrerande när man har en diger rollista av kompetenta skådespelare som kan hantera komedi, men knappt försöker. Varför skulle de? Skämten ”kille är tjejlik HAHA” och ”oj, du sa något konstigt så jag tittar på dig oförstående” går runt runt utan att någonsin bli bättre. De första minuterna är underligt lika Titta vi flyger, och det enda som skvallrar om att det är en modern film är de andfådda metaförsöken.
I likhet med sina förlagor vill Rusty Griswold (Ed Helms) bara spendera lite kvalitetstid med familjen, bestående av hans fru Debbie (Christina Applegate) och sönerna James och Kevin. Med en logik som kanske fungerade för Chevy Chase, men som känns märklig i nutid, bestämmer sig Rusty för att en road trip till Walley World kan vara lösningen på hans frus tristess, hans söners pågående misshandel/mobbing av varandra och känslan av att vara en misslyckad man generellt.
Självklart går det inte som planerat. Familjen Griswold råkar ut för allt mellan släktvisiter och avloppsbad, men hanterar det med allsång och lite ögonrullning. Det är fruktansvärt själlöst, förutsägbart och platt.
