Asako blir förälskad i Baku. De blir hänförda av varandra, kärleken är spirande, pulserande, levande. Tills dess att Baku en dag försvinner utan förklaring. Åren går och Asako börjar träffa en ny kille, Ryôhei. Han är kusligt lik Baku.
Känslorna förälskelsen rör upp inom Asako har en enigmatisk kvalitet. Minnet av första gången hon såg Baku är satt till en slinga med sci fi-konnotationer. Som att mekanismen som får hennes känslobarriärer att rämna är bortom hennes kontroll. En utomkroppslig kraft. När hon sedan inleder relationen med Ryôhei har musiken tystnat. Han är stabil. Lojal. Robust. Är Asakos intresse för honom genuint eller är han bara ett beigt substitut till vad Baku hade kunnat vara?
Asako I & II låter känslornas uppkomst vara gåtfull och svårdefinierad. Roten till vad som gör henne knäsvag är en gåta som intellektet inte kan närma sig. Det ger den nya relationen med Ryôhei en temporär känsla - redan från början är den en kompromiss.
De starka känslorna motiverar framåtrörelse och det är kring dem filmens tematiska nyfikenhet kretsar kring. Det speglas märkligt nog vare sig i filmens estetik eller skådespel. Skådespelet är måttligt och inte särskilt anmärkningsvärt. Filmens estetik är steril och inte ett hårstrå ligger fel. Allting är stiligt, välkammat och sannerligen polerat. Jag kommer inte ifrån att någonting går förlorat med den säkra och rena ytan.
Trots den stilmässiga dissonansen med filmens tema är Hamaguchis film minnesvärd. Eller kanske är det just på grund av sin besynnerlighet den ändå lämnar ett avtryck? Jag är inte säker och det i sig är en komplimang. Den är åtminstone inte vardaglig och beige. Oavsett hur prydlig och korrekt ytan är.
