Tinderappen får stå i centrum för Nahid Perssons minst sagt självutlämnande dokumentär Anders, jag och hans 23 andra kvinnor. Tittaren får kika över hennes axel när hon svajpar, dejtar och chattar. Och när hon till slut fastnar för den förtjusande charmören Anders Rosén lyser en röd lampa över varje biofåtölj. För bra för att vara sant. Och ganska snart kan vi ur vår allra innersta men tidsenliga cynism, gotta oss i att vi självklart hade rätt.
Trots alla skenbart enkla berättarknep är det inte en film om att bli lurad på Tinder, heller ingen varning för uttörstade singlar och ingen uthängning av en metoo-förövare. Snarare är filmen en komplex studie av ensamhet som till skillnad från den bortslösade dokumentäridén i Erik Gandinis Swedish theory of love inte serverar en färdig tes. Det är mycket som fascinerar i Perssons film, framför allt kompromisslösheten i att använda filmmediet som biktstol. Där sitter hon med sin gammelmodiga moral och sin ansvarskänsla, sina frågor om kärlekens kärna, med en berättelse om människor av kött och blod – och hon vägrar bli bitter. Och det kommer inga quickfixsvar ur det dunkla biktbåset.
Det som borde ha stått mer i centrum är klippningen som stundtals känns hafsigt ihopslängd: Nahid Perssons dokumentär skulle må bra av att få lite mer kärlek i postproduktionsstadiet. Men då skulle kanske Anders, jag och hans 23 andra kvinnor verkligen bli för bra för att vara sann.
p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 14.0px Times} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 14.0px Times; min-height: 18.0px}
