Nöjesguiden har fått tillökning i bloggfamiljen i form av Helvetes jävla skit – två övertaggade killar som gillar att smutskasta varandra och informera er läsare om allt möjligt i musikväg. Självklart ska de guida oss i vad de tycker är det bästa och sämsta i nöjesvärlden just nu.
Musik
Peter: Johnossi. Gillar inte namnet ”John” eftersom det får mig att tänka på en störig jävla översittare i mellanstadiet. Som gillade Limp Bizkit. Och luktade leverpastej. Alltså hatar jag bandet Johnossi. Som fan. Syllogism.
Anton: Brolle Jr tolkar (mördar) Cornelis Vreeswijk. Den värsta våldtäkten som någonsin begåtts mot det musikarv som vår favoritsvensk från Holland lämnat oss, Trasiga Skor med Lilleman inräknat. Brolle Jr har (nästan) lyckats med bedriften att förstöra Balladen om en gammal knarkare för mig, det gör man inte ostraffat.
Peter: Seal. Alltid Seal. Förutom det faktum att Kiss from a rose är och alltid kommer att vara världens bästa låt så har han levererat odödliga hits som heter typ Future Love Paradise och Love’s Divine. Bara en sån sak.
Anton: Kanye West ft. Drake – All of The Lights. Underbar i all sin skramlighet. Framförallt väntar jag med spänning på det kommande albumet. Mr West har gått från trallvänlig hip hop och smäktande autotune-indie via alkoholdränkta VMA-skandaler och exil på Hawaii till att återigen vara hiphopens mest omtalade. Kanyeezy är tillbaka utan att egentligen ha försvunnit och han har inte förändrats ett dyft. Jag älskar det! No homo.
Film
Peter: Jag klarar av de flesta filmer så länge inte Brendan Fraser spelar i dem. Helvete vad obehaglig han är, Brendan Fraser. Den där galna, oförutsägbara psychoblicken. Äter han möjligen barn, Brendan Fraser?
Anton: Allt som någonsin gjorts med Jacob Eklund. Jag börjar undra varför TV4 till synes tvångsmässigt ger obegränsat medieutrymme till en karl som har lika mycket utstrålning som en trasig gatlykta. ”Va fan?!”
Peter: Måste man komma med något nytt här? Annars så är ju The Wackness så oerhört fin och rolig och sorglig. Och har det fetaste soundtracket sedan Vanilla Sky som visserligen var en rätt medioker film. Penélope Cruz, den jävla skatan.
Anton: Glory Road. Det här underbara stycket film tillhör min nyblivna favoritgenre – ostiga amerikanska feel-good-filmer på temat sport. Samtliga filmer i genren har exakt samma recept: en sport, collegeungdomar, en hårdför coach som använder okonventionella metoder, motgångar, inspirerande montage och till sist framgångar. Det enda som varierar från film till film är sporten och motgångarnas natur. I det här fallet är det basket och hudfärg.
Krog
Peter: Pontus by the sea. Gillar inte namnet Pontus eftersom det får mig att tänka på en störig jävla översittare i högstadiet. Han kallade grabbarna för ”flickor” i duschen. Stod jämt alldeles för bredbent. Gillade Bandit Rock. Restaurangen har jag aldrig varit på. Säkert jättebra ställe. Fint läge.
Anton: Alla Melker Anderssons krogar. Varför? För att första och sista gången jag träffade honom så frågade han mig: "Vad fan är det med dig? Kan du inte läsa eller?". Låt dig inte luras av den barnsliga charm han visar utåt på TV, han är i själva verket så otrevlig att klockorna inte bara stannar utan även börjar gå baklänges i ren förskräckelse. För att citera Hårgalåten: Och Gud bevare han har bockfot!
Peter: Att trycka i mig en jävel på Jerusalem Kebab en sen lördagkväll får mig att känna mig lite busig sådär. Som om jag varit ute och festat på Medis. När jag egentligen bara spatserat omkring helt planlöst för att folk ska se mig och tro att jag är på väg någonstans.
Anton: El Diablo, Norra Agnegatan 43. Mest för att dj:n och tillika ögongodiset Jonathan Gustavii bjuder mig på hälften av notan samt drinkar som får mig att känna mig fancy.
Dryck
Peter: California White. Tetra pak-vinet. Det står att det KAN innehålla ägg- och fiskprodukter vilket jag kan tycka är lite äckligt. Men ändå så dricker jag det och får feeling och ska jämt envisas med att sjunga Bonnie Tyler’s It’s A Heartache vilket verkligen inte låter bra.
Anton: Mintu. Efter två skott Mintu så vet du inte vem du är, var du är eller vad du gör! Skräck!
Peter: Sambuca! Med flames! Eld, lakrits och sprit i symbios.
Anton: Mintu. Efter två skott Mintu så vet du inte vem du är, var du är eller vad du gör! Fantastiskt!
Klubb
Peter: Strand, Hornstull. Vad är grejen med den där fula jävla mosaiken överallt? Och toaletterna, med sin förskräckliga belysning, får mig att se ut som the return of Gert Fylking, och det är inte det jag vill känna när jag står där och försöker rätta till mina patetiska ögonbryn framför toaspegeln.
Anton: Överallt där jag inte går in gratis. Det blir med andra ord mycket mindre döskallestämpel på klubbscenen i Stockholm nu när jag är bloggkändis.
Peter: Laroy. Det finns något sympatiskt över det stället och dess klientel, ändå.
Anton: Bra Stämning på Strand, Leo Forssell & Co’s vintervistelse. Jag har inte ens varit där än men det är mästerligt för att de huserar ett stenkast från min lägenhet och för att namnet är ett svar på Stockholms mest pretentiösa klubbnamn någonsin – nämligen Rebecca & Fionas Dålig Stämning.
Konsert
Peter: Jag gillar inte levande musik. Är ju som på skiva, fast sämre. Därför har jag bara varit på Red Hot Chili Peppers i Globen (förlåt, Ericsson Arena?) vilket lät som på skiva, fast sämre.
Anton: Tough Alliance. Såg dem på Popaganda för längre sen än jag vill minnas. De var 45 minuter sena, spelade luftgitarr på ett baseballträ och var så påverkade och desorienterade att de till slut gick av scenen i en skur av PET-flaskor. ”Konserten” var ett sådant härligt spektakel att den nästan hamnar under mästerligt. Men bara nästan.
Peter: Säger man ”som på skiva” fortfarande? Som på Spotify? Som på datalagringsfil? Kan vi gå vidare? Hur löd frågan?
Anton: Mahala Rai Banda. Såg dem på Kägelbanan när de red på Boratvågen runt jorden. Ett fantastiskt zigenarband som tågade ut i publiken och rakt in i mitt hjärta. Annars undrar jag mest när Mumford & Sons kommer till stan?
Mode
Peter: Hatar, fullkomligen HATAR, sotarmössorna. De fyller ju ingen som helst funktion. Dessutom ser alla ut som Nils Karlsson Pyssling i dem, och han är väl söt och så, men kanske inte något man förknippar med sex-appeal. Eller så gör ni det. Men då är det ju NI som är sjuka as, inte jag.
Anton: Reflexväst. Om du har reflexväst så kommer du och jag inte att dra jämnt. Detsamma gäller fleecemössor, cykelhjälm, Östermalmspresenning, fotriktiga skor och alla som i största allmänhet ser ut som Boy George. Så är det bara.
Peter: Jag älskar hur min nyinköpta adidas originals-jacka får mig att känna mig så jävla street. Som om jag är down with that shit, liksom. Och kan dra till Fasching och gå fram till första bästa snubbe från Bredäng och dra ett phat rhyme utan att han nödvändigtvis kallar mig svenne.
Anton: Eftersom jag numera är en kapitalismens lakej så är jag kontraktuellt förpliktigad att namedroppa det nya svenska jackmärket La Marque du Loup. Det är så nytt att det inte ens finns på internet än! I november hittar du det på en blogg/i en butik nära dig!
Spel
Peter: Schack. Hemska minnen från barndomen. ”Rört är fört” brukade min inte alltid så pedagogiske morfar strängt upprepa om jag förtvivlat ville ändra mitt senaste move.
Anton: Madden NFL. Hur fan gör man? Jag menar, vad är det för jävla sport? Schack med tacklingar? Fia med knuff med stora, arga, svarta män? Jag fattar inte. Jag måste dock erkänna att jag fullkomligt älskar John Maddens tjocka stämma. Den hamnar lätt på topp tre på min världens-bästa-röster-lista, tätt efter David Attenborough och Hans Villius ljuva farfarliga stämmor.
Peter: En kompis fantastiska voxpop-quiz strax innan utgång på fredagar. Allt från The Cranberries till Blackstreet. Och Atomic Kitten. Behöver jag tillägga att jag ALDRIG har förlorat?
Anton: Golden Eye 007 till Nintendo 64. Det skulle varit Snowboard Kids om det inte vore för min före detta rumskompis (må fan ta honom) som snodde spelet för ett par år sedan, trots att han inte ens har en konsol att spela det på. Så bra är det. Guldstjärna i kanten för att spelmusiken låter exakt som en tidigare nämnd popduos senaste skiva.
Tv
Peter: Kan någon förklara för mig vad David Hellenius har i tv-rutan att göra? Ingen? Inte ens David Hellenius själv? Bra. Så kan vi äntligen låta Peter Apelgren få lite mer tv-tid.
Anton: Allt med David Hellenius. Allt! Hans Mads Mikkelsen-”imitation” på Hellenius Hörna dödade mig inombords. Bara fräckheten att jämföra sig med Hyland är en skymf i sig. David, om du läser det här: allt du gör kan jag göra bättre! Ta det inte personligt.
Peter: Discovery Channel har sina skitprogram men vissa är verkligen grymma. Ross Kemp on gangs är otroligt spännande. Annars är en personlig favorit Bear Grylls i Extrem överlevnad. Han är visserligen frikyrklig så det skriker om det (tänk Richard Sjöberg utan page), men man måste ju veta hur man överlever Sahara och Sibirien om skiten träffar fläkten. Everest: Beyond the limit är också en överjävligt cool dokumentärserie om berget. Checka!
Anton: Panama på SVT. Thomas Gylling återvänder till TV-rutan med exakt samma program som för 10-nånting år sedan – och det är fortfarande lika bra! När Thomas Gylling är på TV står tiden stilla.
