"I'm Still Alive", jublar den åldrade charmören Joe Jackson, och upprepar samma partytricks och flörtar som i sin ungdoms dagar. Patetiskt? Inte så lite, och särskilt när tricksen gått så ur tiden att knappt hans egen generation minns dem.
En gång var Joe Jackson faktiskt en av tre konkurrenter om titeln i den smarta och lätt nervösa popviktsklass som 1979 kallades new wave. Men efter tre skiv
Ryko/MNW
Grand MalUnder det tidiga 90-talet vimlade det av Nirvana-soundalikes. Ett av de mer talangfulla banden var St. Johnny från Connecticut. I kölvattnet efter The Strokes vimlar det istället av magra svartklädda New York-rockare, och Grand Mal är ett av de få värda att låna ett öra till.
Gemensam nämnare för St. Johnny och Grand Mal är ledaren Bill Whitten. Numera har han studerat det tidiga 70-talets tras |
Kelly Willis
Med [I]What I Deserve[/I] för tre år sedan lämnade Kelly Willis Nashville och den glassiga roll som hade givits henne där. Istället för uppslag i Vogue, roller i Tim Robbins-filmer och hitanpassade låtar valde hon familjeliv i Austin tillsammans med maken Bruce Robison - lika delaktig på hennes skivor som hon är på hans
This Is Where I Belong. The Songs of Ray Davies & The KinksDags att hylla Ray Davies ordentligt. Förra årets indiehyllning gjorde ju ingen människa glad, och nu är festföremålet själv en aning skeptisk. I omslagstexten undrar han om inte hyllningsskivor är till för folk som dött, och försäkrar att han i högsta grad lever.
Lika förvirrad är han när han ska kommentera artisterna som tolkar hans sånger. Vem är egentligen Wayne, undrar han när Fountains of |
Chuck E Weiss
Visst hjälper det att ha vänner i höga positioner. Chuck E Weiss har under åren hängt med Lightnin' Hopkins och Tom Waits, blivit ombesjungen av Ricki Lee Jones och startat rockbar med Johnny Depp. Sånt skapar ryktbarhet.
Men du Eye-N'I, hoppas inte för mycket. För att lyckas i musiken räcker det inte med inflytelserJosh Rouse
Hur många geniala popkeruber tål marknaden? Ron Sexsmith har varje Nick Hornby-wannabee tagit till sitt hjärta, och Josh Rouse rör sig i samma marker. Redan på sin förra skiva [I]Home[/I] fanns antydningar om att han skulle kunna åstadkomma storverk, och när Nebraskas stolthet nu vågar gå längre utanför de alt.countrykr
25 yearsAtt det är en broder från legendariska Last Poets som släppt ensoloplatta framgår tydligt. 25 years ligger stilmässigt väldigt nära Last Poets tidigare produktioner, både i text och musik. Men de afrikanska influenserna är nog ännu mer framträdande här, vilket jag tycker är positivt. Roligaste spåret är Dread brother, en lysande, ironisk känga åtfolk som hoppat på dreadlocks-trenden utan att veta |
Like SwimmingEn powertrio utan gitarr. Istället: tvåsträngad bas, trumma och saxofon. Tröttsamt arty? Nej. Ej att förglömma är Mark Sandmans sköna stämma. Fast när han kör telefonröst i värsta Flash and the Pan-stil blirdet som alla förstår sketkasst. Det händer som väl är inte så ofta. Morphine är inget band du smeker på när lägenhetsfesten är som vassast, utan när det är läge att runda av och börja städa upp |
