Bara initiativet att föra fram en av historiens bästa musikaliska kriminalhistorier i ljuset är värt en eloge av stora mått. Dessutom visar den sig funka alldeles ypperligt i nedstämd fetriffsversion. Att Scott Hill inte låter lika cool som Philip Lynott är sekundärt eftersom ingen nu levande sångare fixar det.
Tredje spåret är en liveversion av [I]Coyote Duster[/I] och den visar med eftertryck
