Ett bra första försök, men för försiktig, mjäkig och hämmad.När doldisen Pete Greenwood, vanligtvis i The Loose Salute, gör solodebut finns många paralleller att dra till moderbandet, även om Pete genom de epos som hans texter utgör sätter en stark personlig prägel på sin musik. Det som hindrar mig från att kalla Pete för en ny Dylan är att han är alldeles för försiktig, mjäkig och hämmad. Jag väljer därför att se det här som ett bra första försök och hoppas på en bättre uppföljare.
