Med LCD Soundsystem som både inspiratör och arbetsgivare är det nog lätt att få prestationsångest. Men att försöka revoltera mot det föräldraskapet med ett textskrivande så generande barnsligt att all möda, och det är mycket möda, som lagts ner i musiken på Shangri-La är helt förgäves. Medan jag efterlyser instrumentalversionerna funderar jag på om en duktig textförfattare som DFA-pappan James Murphy verkligen är stolt över detta?
