A&M/Polygram

Det tråkigaste med 90-talets soundtracks är att de så sällan består av specialkomponerad, temabaserad musik, utan oftast är ett hopkok av småtrendiga låtar som inte har något att göra med varandra - och ännu mindre att göra med filmen. Den gamla traditionens soundtrackskapande, där en kompostiör fick göra musiken till hela filmen, tillämpas nu mest på symfoniska soundtrack (typ [I]Titanic[/I]). Tä

På fjärde LPn Superunknown fullbordades Soundgardens förvandling från en mer högljudd än orginell kvartett, till ett stort, tänkande rockband, lika starkt förbundet med ett eteriskt The Grateful Dead som medett hårt rockande Led Zeppelin. På Down on the upside är låtarna om möjligtän mer löst sammanfogade. Gruppens egenhändiga underproduktion klär de mdessutom bättre än den perfektionism som kän

Det finns ingen - INGEN - som sjunger som Aaron Neville. Delar av To Make Me Who I Am hade varit direkt outhärdliga med vilken annan sångaresom helst, med en del arrangemang som får Babyface att framstå som entaggig lo fi-rocker. Men när jätten från New Orleans låter stämbanden vibrera förvandlas smöret till smekningar och den