Förra veckan tävlade jag ut nyutkomna Jan Stenmark-antologin "Allting igen". Uppgiften ni hade var att skicka in ett gammalt serieminne eller favorittidning. Här kommer de lyckliga vinnarnas motiveringar:
Jag läste mycket Bamse och Kalle Anka när jag var liten, och på senare år har jag kommit och älska Martin Kellermans, Lina Neidestams och Liv Strömquists serier, men den allra bästa, all-time favorit-serien för mig måste bli Tintin. Man kan säga flera dåliga saker om Tintin, att den är lite sexistisk i avsaknad av kvinnor, att "Tintin i Kongo" är något av de mest rasistiska som fortfarande är i tryck (jag brukar oftast låtsas som om den inte finns). Men jag tycker alla de sakerna uppvägs av hur mycket jag lärde mig av den om andra platser, många andra älskar James Bond-filmerna för att det var den första gången de fick se världen, jag älskar Tintin av exakt samma skäl. Jag blev förälskad i djunglerna i Sydamerika, i de ensliga bergstopparna längst in Himalaya, i det turkosa söderhav på botten av vilket en en galeas vilade och i det obesökta månlandskapet vi fick resa till i en vacker, rödvitrutig raket. Lika fantastiskt var de persongalleri och deras reaktioner. När Kapten Haddock hoppar högt i förskräckelse när han läser ett förfärligt brev, när Professor Kalkyl snubblar på sina rullskridskor och när Milou får i sig whisky (som i den svenska översättningen kallades kalasmust) är alla händelser som för alltid finns i mitt huvud. Jag befann mig på slottet Moulinsart tillsammans med alla dessa karaktärer och ibland när jag står och lagar mat brister jag ut i Juvelarian, när ingen hör då.
För mig är ju karaktären Tintin ganska ointressant, de är alla hans vänner och miljöer han befinner sig i som lockar mig, och som jag alltid kommer att minnas och älska. Och den torra humor med många slapstick-inslag som alltid fick den lilla pojken i en att skratta.
/Samuel
Tjena Pontus!
Jag älskar Jan Stenmark! Min seriesamling består dock mest av gamla Pyton. För ett år sen rotade jag fram min gamla låda på vinden och förkovrade mig i dom sjuka karaktärerna. Man fattar inte hur dom där hjärnorna är funtade som gav oss klassiker som Benny Klimp, Lucky Duck, Deep Shit Junkies och Bajsmarodören. Vuxna män med för mycket tid.
Ha det!
/Petter
Jag har försökt älska så många olika serietidningar. Coola, lagom nördiga, typ den som Juno får av killen som inte adopterar hennes barn i slutet, om den gravida superhjälten. Och så det gamla vanliga, Kalle och Bamse och Witch och Serieparaden och Lilla Fridolf och Rocky och Fucking Sofo, osv, osv. Försökte vara en normal nittiotalist, men tillslut fick jag acceptera att jag bara BARA älskar en enda serie: Acke.
I princip alla serier i Acke går ut på att blonda Betty och brunhåriga Veronica, två skitsnygga och smala amerikanskor, slåss om den smått korkade rödhåriga killen Acke som aldrig kan bestämma vem av tjejerna han gillar bäst. I high school-miljö, såklart.
Det är något med kläderna, 50-talsromatiken trots att Acke utkom på 80-talet, att Betty och Veronica är rivaler i ena serien och bästisar i andra, dinern som tjejernas gäng hänger på och de platta magarna som är otroligt tilltalande. Lugnande, eftersom det största problemet som tas upp är vad man gör för att inte få kvarsittning efter att ha tappat ägg på rektorns nya bil.
Snygg, amerikansk, plastig, sexistisk. Sådan är min favoritserie. Köp den inte, för då kommer det inte finnas några kvar till mig.
Grattis, era böcker kommer på posten!
Bild från Samuel.
P
