Det här är en bild på hur Berns såg ut på lördagkvällen minus kravallkö utanför och mig m. fl. där uppe på balkongen. Där spelade några av mina bloggkollegor, Sahara Hotnights, som alltså dessutom existerar som band.
Men jag skulle inte dit än, utan till den här dörren som leder till hotellet. Det fanns nämligen en svit hyrd till bandets ära med massa öl skivbolagsmänniskor och Parisa Amiri. Dit var jag inbjuden tack vare att jag stötte på deras manager på McDonalds tidigare på kvällen då jag satt och slangade deras Wi-fi. Detta av den enkla anledningen att jag tidigare bytt upp mig till iOS 5 på iPhonen och att den när den startade om dödade sin internetuppkoppling och krävde sådan för att kunna vakna upp igen. Trevligt säger jag!
Efter förträffliga förbandet Ram di dam (med den kraftiga pipan och Iron Maiden-frisyren i spetsen) intog Sveriges tuffaste girl gang scenen, och med vilken pondus sen! Under åren har jag missat dem kroniskt, därför var det roligt att konstatera vilket fantastiskt liveband de är. Så tight vill jag också bli. Och att Gustav Bendt ska gästa på fuzz-sax sådär som han gjorde i "Cheek to cheek". Föredömligt.
Coolt var att de tog ut sin nuvarande kraft på låtar från sina samtliga "eror", vilket gjorde att gamla dängan "Quite a feeling" lät ungefär som Broder Daniel. Publiken bestod företrädesvis av rockers och ett och annat luft-trumfill revs av. Josephine spelar feta trummor.
Är ni sugna att lyssna på senaste skivan (vilken man egentligen vill äga fysiskt eftersom den är så snyggt paketerad) kan du klicka på spotify-länken här.
Sen var jag redo att hänga, dansa, tappa bort vänner och knäppa av konstiga instagram-bilder några timmar i Berns salong-labyrinter innan jag mötte upp Elsa och åkte hem. "Hej är du här, hur är läget!" " Jo tack, detsamma!" "Hörs å ses!" Känn på den.
P
