Jag vaknar efter en natt av migrän och kallsvettningar men det är inte relevant, det som är relevant är att jag slås av nyheten att en antikhandlare hittat ett 140 år gammalt foto på Nicolas Cage. Hans teori är att Cage är en odödlig vampyr. Det tror inte jag. Det är inte möjligt. Däremot älskar jag Nicolas Cage väldigt, väldigt mycket, utan att jag egentligen vet varför. Han gör ju skitfilmer och bär den ena peruken pinsammare än den andra. Men det ÄR något med honom som gör mig svag. Som gör att jag vill vara honom. Tidigt 90-tal.
Nick Cage gör sig bäst ute på landsvägar i Arizona, det är det inget snack om.
Om inte iförd krokodilkavaj som ovan så gärna i avklippt t-shirt. Skeptiskt stirrandes ut i evigheten. "Is that train going to El Paso?"
Till och med den här bilden funkar för mig. För att känna det där pirret. Kom för fa-an inte och säg att han inte är sexig. Gör inte det. För då ljuger du.
Jag kan tänka mig en rad olika scenarier då jag vill vara Nick Cage. I en situation som denna, till exempel. När man måste köra asfort för att hinna före tåget. Det är nog bara Nick Cage som får den idén. "Om man ändå inte skulle ta och köra asfort framför det där godståget" tänker han. Fast på engelska förstås.
Eller helt enkelt vara på rymmen i en bensinspottande, rostig Chevrolet Camaro från 1967 och rulla fram på sliten asfalt i en dallrande augustihetta över Arizonas öppna vidder, omgiven av öken, berg och floder. Stanna biljäveln mitt i ingenstans, klunka i sig sista skvätten Jack Daniels, dunka fram ännu en cigg ur sitt softpack men komma på sig själv med att man ju för helvete är Nick Cage - och göra lite armhävningar och asfalten är ju STEKHET men who the fuck cares och så vidare.
