Alla studenters värsta mardröm, the sum of all fears (men vilken skitfilm den är, fått 6.3 (!) på imdb trots att den är världshistoriens sämsta film ju), är att inte hinna fixa ett reko boende till terminsstart och därför tvingas flytta in i Uppsalas egna Lilja 4-ever-kvarter; Flogsta höghus. Likt inlåsta mentalpatienter trängs här tusentals studenter i sexton sjuvåningshus av ren ondska där sjukhusliknande korridorer, linoleumgolv och kök som inte renoverats sen 1963 är standard. Och allt man tar på är typ klamydiasmittat. Man får ha plasthandskar på sig. Och svetsmask. Helst rymddräkt.
Bilden ovan ger en orättvis bild av misären, för här ser det ju rätt drägligt ut. Men tro mig. Folk dör inne i de där betongklumparna. Av ångest. Jag antar att detta har blivit rutin för ambulanspersonal. Får ett tjugotal samtal från förskräckta studenter varje kväll: "ASSÅ MARTIN BA FÖLL IHOP HAN ÄR HELT DÖD HERREGUD VAD SKA JAG GÖRA!!!?" och ambulanspersonalen bara: "Ja men nu får du väl ändå ta och lugna ner dig lite, vi är där om en halvtimma och samlar upp alla andra kroppar samtidigt, okej?"
En grej jag gillar med Flogsta höghus, den enda grejen jag gillar med Flogsta höghus, är Flogstavrålet. En helt fantastiskt liten tradition som hållt i sig sen 1987. Varje kväll klockan 22 öppnar studenterna sina fönster eller ställer sig på balkonger och tak och vrålar allt vad de har. Ett sätt att bli av med tentaångesten, eventuella aggressioner eller överflödig luft i lungorna.
Istället för att, som jag till exempel, ligga som en ofödd på badrumsgolvet och ge ifrån mig små patetiska ångestpip när allt känns ganska sådär.
