Ja, hej. Hoppas ni mår bra. Det här är det första inlägget jag skriver utan att jag går omkring i, ja en halvtimme minst, och funderar på vad fan jag ska skriva om. Det har ju blivit så. Jag "researchar" eventuella blogginlägg. Det kanske förvisso inte är helt jätteovanligt, "this is so going on my blog" hör man ju småtjejer säga ganska ofta. Inklusive mig själv. Men anledningen till att jag kanske inte kan hålla ett supertempo här just nu är väl för att jag inte riktigt känner att det finns så mycket att skriva om.
Jag vill inte blogga för bloggandets skull. Men samtidigt kanske det vore bäst, för då släpper ångesten och idéerna kanske kommer till mig på ett annat vis. Ja. Jag skriver ångesten. Det kanske låter töntigt att ha ångest över en blogg, men då får det göra det. Jag har en enorm prestationsångest inför varje inlägg. Jag vill leverera. Skriva roligt. Intressant. Annorlunda. Jag vill inte blogga om min jävla vardag. För den är inte av allmänintresse. Och eftersom jag inte tycker att min vardag är av intresse så har jag svårt att tro att ni skulle tycka det.
Nu ska jag inte hålla på och bitcha alltför mycket här. Vi ska ju ha roligt, ni och jag. Vi ska ju för helvete ta över världen. Inte bara ses ett par dagar i veckan och sedan sakna varandra något så fruktansvärt och sedan återförenas och vara tokkära och sedan dras ifrån varandra igen.
Det här var ett jävla skitinlägg och, som vanligt, är klockan alldeles för mycket för att jag ska kunna tänka klart. Men. Vi gör såhär. Från och med nu ska jag bara blaja på här inne. Klicka på den där förbannade jävla "post new blog" länken och go mental. Utan att tänka på konsekvenserna. Det kanske blir bäst så. Vad vet jag. Detta kanske är ett experiment som är dömt att misslyckas. Men vi ska ju ha ett kravlöst förhållande här.
Okej, NU jävlar. NU åker vi.
