Jag drar försiktigt upp rullgardinen och förbereder mig på att jag en dag som denna inte är särskilt... umgängesbar, för klimatet är som det är och tjugofem år i onödan och utsikt över en kyrkogård kan väl få vem som helst att känna sig lite apatisk, så jag sitter tyst ett tag och blänger på den där gråa himlen innan jag går och hämtar mig ett par lingongrova. Detta satans hämtande av lingongrova. Resa sig, gå iväg till köket, öppna kylskåpsdörren, ta fram smör, ost, öppna skafferiet, ta fram ett par lingongrova, bre, hyvla, ställa in smör och ost i kylskåpet, diska smörkniv och osthyvel, gå tillbaka till rummet, utgångsläget, slå sig ner i soffan, ställa ifrån sig mackorna på bordskanten i väntan på att läget skulle bli sånt att jag faktiskt blev hungrig. Lingongrovans Ritualmönster. Alltid likadan. Att lingongrova bort en dyster, svår, regn- och snöslaskig dagjävel i Sveriges fjärde största stad Uppsala. Det är vad jag tänkte göra.
Tills.
Jag upptäckte att det tammefan är fredag.
Jag får inte glömma bort att jag älskar fredag.
Ingen kan ta fredag ifrån mig, hör ni det. Ingen.
