Var nyss nere vid vattnet med hundfan. Här finns ett träd som är väldigt dött, varför jag inte helt dumt har valt att kalla det "Dödens träd". Ser ut att vara en hand tillhörande någon med svår kallbrand. Och stelkramp. Jag hatar det. Och när jag går där längs vattnet med hunden och fryser och huttrar och jämmer och elände och konstaterar att allt är rätt så jävla sådär, så hör jag det. Det där oherrans oljudet.
När jag var liten så var det inte ofta jag fick glass när jag hörde det där ljudet och skrek på mamma. "En annan dag" fick jag ofta höra. En annan dag. Det blev nästan aldrig någon annan dag. En och annan dassig jävla Glassbåt varannat år, kanske. Högst. Och Glassbåtar - och låt oss vara ärliga - är inte goda. De smakar deg. Och mjöl. Och härsken julkalenderchoklad.
Idag hatar jag glassbilen. Förmodligen mer än jag hatar Dödens träd. Faktum är att även hunden hatar glassbilen. Han ylar likt en förtvivlad/kåt varg i månskenet när han hör den där melodin. Jag stämmer in. Hursomhelst. Ikväll bestämde vi oss tillsammans för att få ett slut på det här eländet. Vi bestämde oss för att kuta efter. Vi sprang utav bara helvete och det var så ohyggligt kallt och jag blev argare och argare och tänkte att när vi väl hinner ikapp den där finniga dåren till glassbilschaufför ska jag fanimej rycka upp bildörren och VRÅLA i hans öra att han väl FÖR HELVETE FATTAR ATT HAN INTE KOMMER ATT SÄLJA EN ENDASTE JÄVLA PIGGELIN EN MÅNDAG I FUCKING NOVEMBER, ATT INGEN, NÅGONSIN, KOMMER ATT BLI FETT SUGEN PÅ NÅGOT ISKALLT BARA FÖR ATT HAN LÄGGER SIG PÅ TUTAN OCH FORTSÄTTER BÖRNA RUNT KVARTERET I TIMME EFTER TIMME OCH ATT OM HAN NU HAR INTRESSE AV ETT FORTSATT LIV, GLASSGUBBE ELLER INTE, GÖR BÄST I ATT GE SIG HÄRIFRÅN TYST OCH JÄVLIGT GESCHWINT.
Tillslut hann vi ikapp. Men det hade tagit så lång tid att jag hade hunnit lugna ner mig. Och när glassgubben upptäckt oss och stannat till, så log han så vänligt och sa nåt i stil med "oj, här har vi en verkligt glassugen, och titta, en hund!" och jag stod där och flåsade och försökte hämta andan och hunden hade slutat yla sen länge och jag visste inte vad jag skulle säga så jag låtsades bara leta efter plånkan och sa att jag hade glömt den hemma och glassgubben ryckte på axlarna och lovade att han skulle vara tillbaka imorgon och jag nickade och så sa vi hejdå och han hoppade in i bilen igen, slog på melodin och rullade sakta iväg och försvann.
