Satt på tunnelbanan hem när jag jobbat sent. Två fulla tjejer satt närmast fönstret, jag hade ingen bok eller iPod så de fick bli min underhållning.
De bråkade. Den ena var vännen som bryr sig för mycket och den andra var vännen som gnäller på sin tillvaro men inte vill ha råden hon får. Jag är oftast vän nummer ett. Fast den sekunden jag märker att det jag säger inte kommer innanför pannbenet ger jag upp.
Den här tjejen ville inte ge upp. Tydligen hade gnällvännen en äldre pojkvän som tog droger, var otrogen, inte hade något jobb, var elak mot henne och nu hade övergett henne på en fest. En loser.
- Men jag är sjutton år, jag tänker inte gifta mig med honom. Jag vill inte ge upp på honom för jag vill inte sakna det här! sa hon och KRAMADE OM SIG SJÄLV.
Att jag inte började skratta då. Stackars lilla vän. Blir mer och mer övertygad om att alla som söker sig till parkonstellationer är så jävla rädda för att vara ensamma.
