Min lillebror Adam är bara fem år men är en "sladdis", han har alltså bara mycket äldre syskon. Han är, och jag är inte partisk när jag säger det här, otroligt smart. Jämfört med andra barn, framförallt.
Här leker vi med en kärringväska. Jag är världens bästa storasyster.
Åkte bil med honom och hans jämnåriga kompis vi kan kalla Kjelle. Älskar det, "Kjelle".
Adam: Jag ska bli uppfinnare.
Jag: Vad är inte uppfunnet ännu, menar du?
Adam: Eh, tidsmaskinen, såklart?
Jag: Just det, ja.
Adam: Vad skulle du välja, att åka bakåt i tiden eller framåt?
Jag: Äe, jag vet inte. Vad skulle du göra?
Adam: Bakåt. För att se dinosaurierna.
Jag: Vet du varför de inte finns längre?
Adam: Hm, tror att det var någonting med en vulkan eller en meteor?
Jag: Ja, meteor, tror jag. Det kan ju hända oss också, vi människor.
Adam: Så är vi också utdöda. Sjukt.
Kjelle: Tåg åker bara framåt.
Adam, ger mig en menande blick och himlar med ögonen åt Kjelle: Mm, bra, Kjelle.
Jag ska se till att han och Kjelle (vars mamma måste ha knarkat allt tillgängligt under graviditen) umgås sporadiskt under hela Adams uppväxt. Inget är så bra för självförtroendet som en korkad kompis.
