Jag KAN The Days of Our Life. Skyller min snedvridna syn på livet på den serien.
Allt är höljt i ett varmt, mysigt skimmer, om någon beskyller en för något (som man faktiskt gjort) är det bara att skylla på "I've got amnesia!" och att prata för sig själv är inte alls ett tecken på att man tappat det helt.
Tone - min absoluta bloggfavorit, med systern Helle inkluderad - har punktat saker hon stör sig på:
- Varför ger inte The Dimera family upp och bara låter the Bradys vara?
- Varför är alla klädda som om dom doppat sig själva i klister och sedan rullat fram och tillbaka inuti ett klädlager i Borås?
- Alla teatraliska tystnader i ALLA samtal: Varför reagarer inte nån på det? Typ "HALLÅ SLUTA GE MIG INTENSIVA OCH MENANDE BLICKAR, SÄG NÅÅÅÅÅÅÅT?!?!?!?!??!"
VEM SKA GE OSS VÅRA SVAR?! Känns som ett avsnitt av Lost, inte för att jag sett det, men ni vet.
