Länge leve Whitney Houston!

Vi behöver hitta ett nytt alternativ till döden, hörni. Inte för sättet den tar bort organismer på jorden så att de kan lämna plats för nya - på det planet är döden fortfarande praktisk. Det vi behöver är att komma på ett sätt att uppskatta konstnärer för när de var som bäst när de fortfarande lever.
    Nu vet vi alla vad som kommer hända; Whitney Houstons karriär kommer paketeras ihop till ett drama i tre akter - Uppväxten, megasuperstar-karriären, sammanbrottet. Mellanakten är den som kommer säljas till oss med oerhörd kraft, eftersom den ”verkliga” Whitney inte står i vägen och skymmer den längre. Vi som gillar hennes musik kan reclaima den av samma anledning, och fylls av sympatier för den eftersom musiken nu står i ett nytt sammanhang.     Alltför ofta föregås de här trasiga artisternas slutgiltiga sammanbrott med att de buas bort från scenen, under flera år. Amy Winehouse ligger färskt i minnet, Michael Jackson - tom. Kurt Cobain (trots att minnet av att han blev det är lite borttynat). Det är i det läget, när man inte längre har kvar sin forna förmåga - som det gäller att lägga ned, byta spår, säga att ”Nu är sagan färdigberättad, nu kliver jag åt sidan så att jag inte längre står i vägen för hur vacker den var”, och sedan se på hur ens legend växer vidare av sig själv. Stämma in i hyllningskören för ens verk och känna sig stolt över sig själv. (Det funkar i våra små liv också, man måste inte vara megasuperstar.)
    Men vissa hinner inte, eller törs inte, eller sörjer själva sin forna kapacitet eller har skulder att betala. Eller typ knarka inte, då får man frihet att välja själv.

Allt det här är ju självklart så jävla synd.


P