Igår var jag tvungen att belöna mig själv för skivsläpp och allmänt välmående denna sommar. Valet av present föll på de bästa av deras nyligen släppta nyutgåvor av alla skivorna på vinyl. Ni kanske känner till att de simultant har släppt en box med namnet '21' som syftar på att den innehåller 21 plattor; de ursprungliga studioskivorna + typ lika mycket b-side och osläppt material.
Den boxen har jag dock ingen lust att lägga pengar på, utan jag går snarare på lacremedelacreme: mellanbarnen "Parklife", "The Great Escape" och den självbetitlade "Blur". När jag kallar dessa tre för de "bästa" inser jag hur väldigt middle-of-the-road jag är - ingen punkig debutskiva, ingen William Orbit-skränig '13' (som jag uppskattade så otroligt mycket i 2:an under påsklovet när den släpptes, jag såg dem på Münchenbryggeriet inför 800 pers och gick eftermiddagsfull genom Vitabergsparken med 'Bugman' i min MiniDisc på högsta volym i öronen). Förvisso älsar jag "For Tomorrow", men tycker andraskivan i övrigt är ganska dålig. Nej, det här är Den Definierande, Den Kommersiella och Den Anti-Fuckyou:iga skivan. Trion som definierade Blurs musik och en stor kluns av hela britpopen.
Så jävla bra låtar, och så väldigt inspirerande människor! Way out west var bra för att förnya de gamla minnena, nu kan jag lyssna på musik som jag gjorde när jag var 18 igen.
P
