Så jag satt uppkrupen i min Klippan-soffa och tänkte att jag kanske borde blogga nåt om mina ungdomsår som thug i Danderyd, att jag så desperat försökte se ut som Eminem i 8 mile när jag satt längst bak i buss 509 mot Djursholms torg, att jag så ofta munblossade Marlboro Menthol vid rökning förbjuden-skyltar, klottrade orden ”white boyz: die” på diverse elskåp utanför H&M-Stefan Perssons mansion, att jag alltid bangade ur när jag på ICA Mörby Centrum försökte snatta läskedrycken ”Godismonstrets blåa hallon – varning för vuxna” och hur mycket jag ÄLSKADE Will Smith över allt annat men sa att jag hatade honom. Över allt annat.
Men när jag satt uppkrupen i min Klippan-soffa och tänkte att jag kanske borde blogga om mina ungdomsår som thug i Danderyd, så fick jag syn på vinflarran jag glömde att dricka upp på min föllseda. Nåt dåligt italienskt.
Ekologiska druvor, där ja. Men vem bryr sig om ekologiska druvor när det smakar skit? Vem bryr sig om druvorna? Men så var det ju den där jävla Jonas, min barndomsvän (som förmodligen tänkte typ ”ja men vi har ju känt varandra så länge att det inte borde vara nödvändigt med presenter, men den här flarran blir väl bra, 59 spänn, då har jag råd med snus också”), som hade köpt den. Men så är han också teknolog.
Men vin är vin. Alkohol är alkohol. Vill ingen festa med mig en onsdag – som trots allt kallas lill-lördag av en anledning – så får jag väl se till att ha lite trevligt på egen hand. Så jag hällde upp ett inte så lite generöst glas. Drack fort. Som en törstig tolvåring dricker sin Oboy, ungefär. Så fort drack jag. Gick in på bloggen. Nu jävlar ska här bloggas, tänkte jag. Skrev ett väldigt, VÄLDIGT långt inlägg om hur det var att vara thug i Danderyd år 1998. Sen läste jag igenom vad jag skrivit. Vilket osammanhängande och irrelevant svammel. Ännu en jävla barndomshistoria om mig själv, liksom. Skämdes lite. Blev en smula generad. Det blev lite för utlämnande. Trots att jag väl antar att jag rätt ofta är ganska utlämnande här. Men jag överdriver ju alltid så förbannat. Och ljuger. Så det blir ju aldrig så utlämnande. Men det här inlägget… Det var liksom något man i all nervositet berättar för en tjej man nyss har träffat för att hon ska tycka att man är lite gullig. Det blev så fasansfullt jävla ostigt. Herregud. Det är väl vinet som talar, tänkte jag. Så jag raderade skiten. Hällde upp ännu ett glas. Började skriva om ungdomsåren som thug igen. Raderade. Började om. Raderade. Började om. Men det höll inte måttet. Det var inte av allmänintresse. Och allt i den här bloggen är ju av allmänintresse. Därför kan jag inte bara släppa in något osammanhängande skit helt plötsligt. Eller hur. Så jag raderade. Noterade att vinglas två redan var slut. ”Redan?” tänkte jag. Fyllde på ett till. Svepte. Fjärde glaset nu. Hej vad det går. Här vare fest. Eller ”Varde fest”, som Gud skulle säga. Haha. Hoho. Herregud. Femte glaset. Bra. Bra grejer. Ekologiska druvor. Gott så in i helvete. 59 spänn, jo man tackar. Härligt. Livet.
Sen blev jag blödig när jag såg den här bilden som min nya favoritfacebook-grupp ”Vi som älskar att mysa <3” lagt upp:
Fan vad fint. Två glas till nu. Sen får det vara nog. Nog är nog.
