Ja fy fan grabbar och tjejer. Vi lever på. Och har det bra. Och har det dåligt. Och har det varken bra eller dåligt. Vilket är dåligt. Men ofta är det helt okej. Med mig i alla fall. Hoppas det är bra med er också. Inatt var kyrkogården utanför mitt fönster full av ljus. "Mysfaktor 1000!" tänker ni men jag tänker alltid att varje ljus betyder en död människa. Ännu en död människa. Men imorse var det åter frid och fröjd. Soligt och skit. Som ni ser. Vårigt. Bra!
"Firade" detta genom att göra mig en äggmacka! Se bilden nedan! Se den då! Bilden på äggmackan alltså! Här nedan! Eller förresten! Brödet först! Man måste börja med brödet!
Här kommer äggmackan! Men jag råkade glömma kvar den i rosten lite för länge för jag var tvungen att läsa Magdalena Ribbings vett-, hyfs-, stil- och etikettblogg. (Någon dåre undrade vilken sida man egentligen promenerar på - höger eller vänster. "Förekommer det regionala skillnader?" undrade personen. "Men nej din simpla jävla bonnläpp, det förekommer inga "regionala skillnader". Man går på vänster sida om varandra oavsett om man befinner sig i Flen eller Skaraborg eller Hallstavik eller Stockholm, din sorgliga lilla människa" svarade Ribbing.)
Men åter till äggmackan, då. Visst fan har Lingongrova blivit mindre? Okej att jag här har skrapat bort allt cancersvart sönderbränt bröd så att den kan ha krympt något, men visst har den blivit mindre? Äggen blev på tok för hårdkokta också. Glömde bort dem. Var tvungen att läsa Magdalena Ribbings vett-, hyfs-, stil- och etikettblogg. (Någon dåre undrade vilken sida man egentligen promenerar på - höger eller vänster. "Förekommer det regionala skillnader?" undrade personen. Ribbing gick i taket. Som hon så ofta gör. Det är hennes blogg. Hennes villkor. Skrev okontrollerat, hastigt, slarvigt. Stavade fel på många ställen. Blandade versaler och gemener. "DITT jävka as jag hatardig du har redna n frågat det här och jag har redan svatrat!!!! HAAtar dig" svarade Ribbing.) Men åter till äggmackan, då.
Dunkade på Keso på mackan. Inte smör. Keso. Minikeso.
Detta eftersom jag vaknade av ett mms från en "kompis" med texten "Ska du äta semla idag eller"
Ja sen la jag äggen på mackan. Men det här fattar ni. Det här behöver jag inte ens skriva. Ni fattar ju att om jag ska äta en äggmacka, och SER att jag har skivat ägg på tallriken, att de förr eller senare kommer att hamna på mackan. Dumt vore annars. Och ni är inte dumma. Ni läser min blogg. Det om något är väl ett tecken på intelligens.
Ja sen satte jag i mig skiten. Smakade ägg, keso och Lingongrova - inga konstigheter där alltså - men jag kunde inte släppa att de gjort Lingongrova MINDRE. Och nu tänker ni att det enda jag tjatar om är Lingongrova och att bara det är ett tecken på dårskap, och ni kanske undrar "vad kommer han skriva nu, nu när han så uppenbart försvinner längre och längre in i galenskapen?". Ni kanske förutsätter att jag börjar skriva om något helt irrelevant, att jag som så många gånger tidigare på den här bloggen kör någon lång jävla utsvävning om något som inte är av intresse för någon överhuvudtaget. Men se det tänker jag inte göra. Mig lurar ni inte! Jag tänker inte skriva att Stockholm, och i synnerhet Svedmyra, alltid har haft en air av l'amour omkring sig och att det säkert finns många som tror att kärleken UPPFANNS här. Jag tänker inte skriva att jag som ansvarstagande och seriös bloggare inte går på myter bara sådär utan ständigt gräver efter sanningen och därför kan avslöja något häpnadsväckande, som ska få amouren att falla från era ögon. Jag tänker inte skriva det. Jag orkar tamejfan inte det. Jag orkar inte skriva att Svedmyra är helvetet på jorden. Att Svedmyra har ett pissigt litet skitcentrum där någon Benke från Borås står och kränger lotter som han gjort själv. Nitlotter hela bunten. Att han dag ut och dag in står utanför Tempo i sina VIDRIGA galonkläder och gummistövlar och snörvlar och luktar skägg och dåligt omdöme och skriker sig hes. "Lotter! Lotter! Här vare lotter! Fina priser!". Jag orkar inte med det. För ni vill ju inte veta sånt. Ni vill ju läsa om mode och populärkultur. Musik, film, trender. Någon sen kommentar kring Ranelid-grejen. Jag orkar inte skriva det. Om hans tjat om mannens säd och kvinnan som säger nej. Jag orkar inte skriva att det inte finns någon som skrämmer mig lika mycket som Björn Ranelid. Jag orkar inte skriva om hur jag föreställer mig Ranelid i alla möjliga situationer. I mina drömmar. Mardrömmar. Att jag framför mig ser en studielokal. En kvällskurs i feministiskt självförsvar. Att ett tiotal unga kvinnor hugger sina (fiktiva) nyckelknippor mot Ranelids (fiktiva) ögon samtidigt som de knäar sönder hans (fiktiva) testiklar och skriker "NEJ, SÄD, NEJ!". Det känns SÅ tre dagar sen att komma med en åsikt om Ranelid. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte skriva hur jag mardrömmer om hans brummande, tankfulla, skåneskorrande röst, "sääääeeeden". Jag orkar inte skriva om hur jag föreställer mig Ranelid i sängkammaren. Hur han där sitter, svettig vid sängkanten, brun och tankfull. Hur hans skräckslagna fru sitter ihopkrupen och skyler sin skändade kropp med en kant av lakanet och Ranelid, ja herregud, det stilla vansinnet i hans blick, de glänsande, fylliga läpparna artikulerar så ivrigt att saliven flyger och de guldblonda lockarna klibbar sig fast vid hans tinningar, "Sääääeeden... Du säger nej, till min sääeed." Jag orkar inte skriva om hur jag helt plötsligt, vid nyss fyllda 26, gått och blivit manshatare, på grund av Ranelid. Att jag kommer på mig själv med att tänka i sexistiska termer och se alla män som "bärare av säden" och att de måste bekämpas. Med en tändare och Axe-spraydeo. Jag vill inte att Ranelid ska göra mig impotent. Jag vill inte heller skriva om impotens i den här bloggen. Vad hemskt det vore. Att vara impotent. På grund av Ranelid.
Och ni tänker "vad kommer han skriva nu då, nu när han så uppenbart försvinner längre och längre in i galenskapen?" och ni VILL att jag ska skriva något om ännu en imaginär vän, en Mollgan-skapelse, så ni liksom får det BEKRÄFTAT att PETER är GALEN men den går jag inte PÅ, jag KOMMER inte skriva alltför redogörligt om min vän Jürgen, eller vän och vän, han lämnade mig ju, han fick nämligen "nog" en dag och lämnade all "materialism" bakom sig och kastade iPhonen åt satan och helvete någonstans mellan Knivsta och Märsta för att åka till Skövde och gifta sig med någon fattig poet och "leva på kärlek". Jag orkar inte skriva om honom och den där historien. För denna fattiga poet hette Marit (och redan där känns det ju lite sådär, eller hur) och det visade sig att hon samlade på makulerade kopparmynt från Island och att SAMLA på saker skrämmer fan skiten ur mig, det är något väldigt obehagligt med människor som inte kan göra sig av med saker och GÅ VIDARE, eller hur, och denna Marit hade enligt Jürgen samlat på all möjlig jävla skit i hennes fula fallfärdiga stuga i Skövdes djupa skogar - tjugo års samlade exemplar av fotbollsserietidningen Buster, hennes "älsklingsgodis" banana skid men bara pappret dårå, hon hade ju ätit upp själva godiset men sedan SPIKAT upp godispappret på väggar, tak och golv för att hon, enligt Jürgen, tyckte att "det blir fint med gul färg här inne och det känns som påsk varför jag valt just banana skid som inredning, påsken är en fin högtid" etcetera medmera och inte nog med det - på någon auktion i Örnsköldsvik hade hon kommit över fem generationers samlade förbrukning av Idominsalvor och dessa var hon förstås helt galen i, det jävla sjukhuvudet, besatt snarare, höll på att klippa i tuberna och pressa och vrida och desperat försöka slicka i sig de sista små möglade ihoptorkade idominsalvorna som liksom passerat bäst före-datum någon gång runt 1920 och Jürgen, han blev förstås både hjärtekrossad och ledsen och arg och skrämd och äcklad för han hade ju velat LÄMNA all materialism bakom sig, leva på vad naturen hade att erbjuda, och plötsligt levde han ihop med satmaran Marit som inte bara hade ett förskräckligt förnamn utan som även visade sig vara långt ifrån helt jävla normal, så han stack ju vidare, och det sista jag hörde från honom, det sista lilla tecknet på liv, var ett sketet julkort från Hamburg, märkt "Jürgen" men inget annat, ingen adress, inget nummer och detta var nu fem år sedan.
Nej Lingongrova HAR blivit mindre, det är INTE jag som har blivit sjuk i huvudet, det är Lingongrova som har blivit MINDRE och jag vet detta. Så därför kommer jag i detta blogginlägg INTE skriva om en massa sinnessjuk skit. Jag kommer bara berätta att jag har ätit en äggmacka och att det är rätt soft vårväder ute. Mig lurar ni inte.
