Är det nåt jag älskar, förutom Erik Haag då (som jag nyss skrev ett finkänsligt, vackert och alldeles för långt hyllningsinlägg om men som försvann för att min äckliga Compaq nuförtiden jiddrar mer ofta än sällan och detta stör mig något fruktansvärt men nu ÄR DET SOM DET ÄR), så är det våren, denna absolut bästa av årstider. Och nu är den kommen. Inte på pappret kanske, det ska väl vara över nollan i tio dygn eller hur det nu är, men det var SEX grader ute idag och när jag cyklade ner mot stan kändes det NÄSTAN som om jag var shortsklädd och brunbränd och bekymmersfri och vältränad och välmående och efter-fyra-san miguel-skön och jag kunde NÄSTAN inbilla mig själv att jag for fram över solblanka gator och att alla människor var glada och lyckliga och det var katter och hundar och fåglar typ överallt, och alla jamade och skällde och kvittrade av ren eufori och det kändes NÄSTAN som om jag levde i ett land utan tunga kläder där allt är så öppet och välkomnande och tolerant och fördomsfritt, ett land att njuta av, att slippa stressa i, att koppla av i, att flyta omkring i, sitta i skuggan och filosofera i och jag liksom BLUNDADE, vilket var jävligt onödigt och dumt och vårdslöst för jag swishade nerför Carolinabacken i vad kan det ha varit, 300 kilometer i timmen kanske, och då ska man FAN inte blunda, man ska TITTA så jag tittade och tårarna bara rann nerför mina kinder, inte för att jag brudat ut totalt i mina jävla vårkänslor och tyckt att det hela var så underbart att jag liksom GRÄT där jag swishade fram, herregud vad löjligt DET hade varit då, men för att det blir så ibland när man rör sig fort i motvind, och när jag tittade märkte jag att solen gått i moln och att det blivit fasligt jävla jättekallt igen och jag var ju inte alls shortsklädd - jag hade ju mina smutsiga weekdaybrallor på som jag avskyr och ett par MALÄTNA långkallingar av märket "Fresh" och herregud vad de inte är fräscha, vilket skämt, och jag var ju inte alls brunbränd - det blir jag ju aldrig, och jag var inte bekymmersfri - CSN ringer ju och hotar mig varje dag och jag HAR JU INGA PENGAR ATT BETALA JUST NU MEN JAG JOBBAR PÅ DET, och vältränad - ha! ryggfettet VÄLLER över åt alla håll och kanter så cykeldäcken såg platta ut, välmående möjligen - jag var i alla fall mätt, hade käkat gröt på morgonkvisten och då står man ju sig, och fyra bärs hade jag då verkligen inte sänkt - jag dricker inte dagtid, och människor var inte alls sådär glada som jag inbillade mig när jag blundade - de verkade rätt sura faktiskt och det var inte ett enda vårglatt djur ute på stan - DE fattar ju i alla fall att våren dröjer och att det är bäst att softa hemma, eller i Söderhavet där fåglarna så förståndigt håller till såhär års.
Men snart. Snart blir allt bra. Man MÅSTE tänka så, i alla fall.
Vi gör en smiley på det, tycker jag.
Den första och absolut sista smileyn ni någonsin kommer att få se i den här bloggen.
Är ni med?
Är ni redo för det här?
Allvarligt talat?
Det här kommer jag att ångra.
Ångra bittert.
Okej.
Här kommer den.
:)
