Jag skulle väl inte påstå att jag är så vidare värst nyanserad i min hiphopmusiksmak, jag är dålig på att omfamna ny musik ibland, tenderar att snöa in mig på sånt jag gillar istället för att gå vidare. Trygghet, ni vet. Häromdagen såg jag dokumentären Beats, Rhymes & Life: The Travels of A Tribe Called Quest och helt plötsligt sitter jag och lyssnar på samma gamla låtar som jag gjort i tio år och... kommer liksom ingenvart. Men jag gillar verkligen A Tribe Called Quest. De är inte så jävla arga hela tiden. Deras texter handlar liksom inte enbart om att mörda, knulla och tjäna stålars. Fina killar. De här låtarna tycker jag är bäst. Klicka på länken och njut eller sitt och tjura till ditt jävla First Aid Kit som du alltid gör. Eller hur. ERKÄNN att du sitter där med nåt doftljus och tjurar. Tuggar i dig nån torr nattmacka. Lyssnar på First Aid Kit. Tjurar. Tänker att det vore trevligt med något nytt. Och nattmackan smakar bara doftljus för du har fan hela rummet fullt av doftljus för här skulle ju du mysa men så blev det som det blev. Tråkig musik och tråkig macka. Vilken skitkväll. Tur då att A Tribe Called Quest finns.
