För ganska exakt ett år sen flyttade en tjej in i rummet bredvid mitt. Jag hade väl... lite problem med det och tycker att jag i följande gamla blogginlägg förklarade ganska tydligt varför:
Flyttade in en ny tjej i korridoren igår. Det var ju inget fel på den gamla. Men sånt är livet. Folk flyttar. Packar upp, drar.
Den här nya tjejen. Hon läser nog inte min blogg. Det känns inte som det. Däremot har hon någon form av doftljus eller smet som hon kläggar ner i sitt rum som stinker något så oerhört mycket honung. Jag tror hon tycker det doftar gott. Fräscht, kanske. Jag tycker det luktar som hon har en hel biodling där inne. Stanken har förstås förvärrats under natten. Till en början luktade det bara honung i min lilla hall. Idag äger jag inte ett enda klädesplagg som inte är inpyrt med den där stickande, sötaktiga, motbjudande stanken.
Hon går säkert omkring som en cypriotisk gammal farbror där på andra sidan väggen i heltäckande kläder och nät för ansiktet och sköter om sina bin och deras jävla honung. Och så blir hon kladdig om fingrarna. Kletar av sig på väggar, golv, tak. "Honung överallt" tänker hon. Mumsar upp honungsrester. Kletar vidare. Allt ska täckas i honung.
Vansinne.
Vi var ensamma i köket igår kväll. Hon kokade någonting. Säkert honung. Jag stekte upp några köttbullar. Vi var tysta. Dödstysta. Tillslut försökte jag skämta med henne. Tänkte att hon förvisso är en mycket sjuk honungsdåre, men att hon kanske har humor.
Drog den där roliga om axelklaffar. Den brukar gå hem.
"Jag förstår inte vad du menar" sa hon och fortsatte att röra i sin honung. Jag försökte förklara att det är roligt när man byter ut alla A mot Ö. Så himla galet, på något sätt. Det tyckte inte hon. Jag tog mina köttbullar och gick in till mig och kände att jag aldrig, ALDRIG mått såhär dåligt förut (med reservation för den gången jag var på språkresa på Malta och blev påpucklad av ett gäng spikefrisyrer för att jag var från "Sweden" och så hamnade min tandställning snett och resten av vistelsen sög och det blev ganska mulet och rätt kallt i vattnet och det enda jag hade att se fram emot när jag kom hem var ett besök hos tandhygienist Lars Petrini och han var alltid så jävla sur).
Det var då, det. Ett år har passerat (inte sen språkresan herregud men sen biodlaren flyttade in) och hon slutade lyckligtvis, efter upprepade men vänliga önskemål från min sida, med sitt honungsvansinne och jag kunde äntligen andas ut. Bokstavligen talat.
Men så ikväll. Jag sitter här och är hungrig och trött och lite sur - allt i sin ordning - och ska precis till att resa mig upp och gå och handla mat (köttfärs och parmesan) när jag känner den, denna alldeles för välbekanta lukt. Men det luktar inte honung längre. Det luktar som om den här honungsgrejen har stått och blivit gammal. Samlat på sig virus och bakterier. Möglat. Det luktar KRÄKS. Med en touch av honung. Jag stelnar till en sekund, tänker att det här inte är möjligt, det här händer inte, inte igen, och så hastar jag över rummet till garderoben och sliter ut mina skjortor. Kräklukt. Överallt. Till och med på den där dyra Acne-skjortan jag köpte för mina sista CSN-kronor. Kräk. Magsyra. Mögel. Honung. Hon har börjat igen. Jag slänger på mig jackan och snubblar ut i korridoren och känner hur stanken blir mer påtaglig utanför hennes dörr men jag kan ju inte stanna kvar där och sniffa så jag sätter fart, snart är jag ute, snart får jag frisk luft, och jag når porten och jag sliter upp den och stannar till någon sekund ute i trapphuset och drar in ett djupt andetag, lättad och befriad. Jag går sakta nerför trappan och känner på nästa våning hur det luktar kräks. Någon har kräkts i trapphuset. JA, DET ÄR SANT.
Jag borde ha skyndat därifrån, studsat nerför trapporna ut genom porten, ut i det fria, gått i rask takt ett par kvarter tills jag känt mig säker, långt bortom kräkräckvidd. Men jag kunde inte. Jag mådde så illa. Så jag vände om. Gick tillbaka in på rummet. Var inte längre sugen på köttfärssås och parmesan. Och här sitter jag nu. Skriver av mig. Mår illa. Förbannar både grannen och studentslynglar som tycker att det är lite festligt sådär att vomera över tretton trappsteg en tisdagskväll.
Mejla mig om ni är sugna på att hyra ett finfint studentrum i Uppsala! Fuskparkett! Egen toa och dusch! Bra förvaringsmöjligheter!
