Jag är orolig för min pärlhyacint. Den slokar. Min pärlhyacint slokar. Jag är orolig för att min pärlhyacint slokar. Den slokar. Min pärlhyacint slokar. Jag är orolig. Min pärlhyacint.
Det ser ut som om den inte innehåller någon kärlek längre, som om den inte vet var den ska ta vägen för att få ro. Som om den… gett upp.
Jag har behandlat min pärlhyacint PRECIS så som man ska göra. Om inte bättre. Jag har läst på. Bläddrat i faktiska, analoga blomböcker och gett den precis så mycket vatten, skugga, sol, kärlek, respekt och omtanke som den behöver.
Men det enda den där pärlhyacinten ger mig är nätter av sömnlöshet och dagar av riktigt jävla svårbemästrad ångest.
Jag hatar min pärlhyacint. ”Hata är ett starkt ord” tänker ni. ”Hata Hitler, hata inte pärlhyacinten”. Men jag hatar min pärlhyacint. Jag hatar hur den ger mig ångest, dåligt samvete och falska förhoppningar. Hur den liksom kvider och klagar om att den är orättvist behandlad, plågad, torterad, straffad.
Jävla skitpärlhyacint. En patetisk blomma, en sorglig liten växt, en vissen och ledsen gräsliknande och slokande jävla tönt.
Jag känner att jag inte kan sitta och bitcha om den här blomman så mycket mer. Dagarna går. Jag sitter här. Slänger dystra blickar mot dess äckliga blad eller vad fan det nu är, stjälkar. Utanför mitt fönster är det liv och rörelse. Vår. Här inne är det bara jag, mina dystra blickar och en döende pärlhyacint.
Jag kan inte slösa bort mer tid på pärlhyacinten. Undra vart kärleken tog vägen, varför vi aldrig riktigt blev förälskade. Jag kan inte. Det får vara nog nu.
Det är klart att jag hoppas att den bara har en dålig vecka. Men det har gått flera veckor. Det är klart att jag hoppas att det här är normalt. Men det är inte normalt. Jag hoppas att den tar sig i kragen. Att den kommer igen. Blir stark. Så att vi kan möta våren tillsammans. Men för varje ord jag skriver slokar den mer och mer. Den dör. Jag sitter och slänger dystra blickar mot någonting som just i detta nu håller på att dö.
