Ingen vettig människa kan med bevis påstå att Leonardo DiCaprio varit med i EN ENDA DÅLIG FILM. Förutom Mannen med järnmasken.
För den sög. Något så oerhört jävla skitmycket. Men det spelar ingen roll. Alla skådespelare har gjort dåliga filmer. Men INGEN skådespelare har tamejfan varit med i så många bra filmer som Leonardo DiCaprio.
Min fascination för, och kärlek till, och ja, DYRKAN av Leo (och jag kommer fortsättningsvis att kalla honom Leo för det tycker jag fanimej att jag kan få göra för det känns som att vi är jävligt tajta) började då INTE 1997 när Titanic kom ut. Nej, nej. Det hela började när jag någon mörk och kulen kväll 1993 (jag var sju) tassade ner till teverummet runt klockan 23 för att jag av min "kompis", "Märra", blivit informerad om att TV1000 sände PORR klockan tolv och att min familj tydligen hade TV1000 (för det hade Märra konstaterat varje gång han varit hemma hos mig och "lekt" men såhär när jag tänker tillbaka på det kan jag egentligen inte kalla det "lek" för det slutade allt som oftast med att jag grät högt och okontrollerat eftersom det allt som oftast började med att Märra förstörde mina legobyggnader och rev sönder mina teckningar och kletade snorkusar på mina kläder och gjorde tusen nålar på mina armar men det här hör ju inte hit, det här är en annan jävla snyfthistoria av irrelevans) så den här kvällen ville jag veta vad detta PORR var för någe. Lät kul!
Men klockan hade ännu inte slagit midnatt och istället för detta PORR visades en långfilm. Den hette Critters 3 och handlade om monster i New York som käkade upp allt och alla och jag tyckte förstås att detta var helt jävla fantastiskt och förbjudet och kittlande och spännande och läskigt och underbart och NÄR som helst kunde ju mamma och pappa komma ner och bli arga och börja gorma om att läggdags var för hundra timmar sen och upptäcka att jag tittade på monsterfilm och att jag FRAMFÖRALLT tittade på TV1000 och det var ju förbjudet rent allmänt och jag minns att jag tänkte att de säkert skulle haja vad jag var ute efter när jag minuter före tolvslaget tittade på TV1000 och... ja, ni förstår säkert. Jag njöt i fulla drag av att jag faktiskt VÅGADE detta.
Klockan blev tolv och det blev ingen porr för filmen fortsatte. Monstrena åt verkligen upp allt och alla och hoppade från skyskrapa till skyskrapa och det rådde allmän panik och jag var väl helt skräckslagen men jag kunde bara inte gå från teven, jag var som paralyserad, men inte för att det var så spännande och läskigt, nej, jag KUNDE bara inte sluta titta på den där killen som spelade i filmen:
Det var något med honom. Jag såg ju att han var kille och tänkte att jag ju inte kunde vara kär i honom eftersom han var kille, ja det var så jag resonerade i alla fall, men idag vill jag nog påstå att det jag upplevde där och då, den där sena kvällen 1993, var kärlek, mitt första riktiga möte med Kärleken.
Ja, sen blev jag som besatt. Såg Gilbert Grape ett hundratal gånger men spolade förbi alla partier som Leo inte var med i
Utvecklade ett starkt hat mot Robert De Niro eftersom han var jävligt elak och kränkande och taskig mot Leo i This Boy's Life
Började lira basket (i det ack så fruktade laget Djursholms Indians) efter att jag sett the Basketball Diaries (och jag fick nöta bänk PRECIS hela tiden men jag brydde mig FÖGA för jag hade i alla fall LEO och det där jävla laget torskade ändå varje match)
Fick upp ögonen för Shakespeare i och med filmen Romeo + Juliet och visst, Claire Danes var vacker och änglalik och allt det där, men kom igen, alla är Mats Odell-gråa och ointressanta bredvid Leo
Stängde in mig en hel helg för att på riktigt kunna gråta ut till filmen Marvins Döttrar och det var inte precis svårt - att på riktigt gråta ut - för den handlade om trasiga familjerelationer och leukemi och mentalvårdsanstalter och självuppoffring och kärlek och ilska och en ja, överhängande jävla sorg. Jag hade inte gråtit så mycket sen Stekta gröna tomater. Men i den var inte Leo med
Ja, sen kom ju Titanic och jag såg den förstås fyra gånger på bio i Stockholm och en gång på utebio på Korsika, dubbad på franska, men strömmen gick efter halva filmen och de hade ju inte ens hunnit ligga med varandra i den där bilen och jag började förstås grina och ställa till med en jävla scen och i Sverige var det ju hysteri och jag kände mig lite irriterad för helt plötsligt var han inte bara min, utan även typ hela världens. Alla hade en relation med Leo. Alla "älskade" honom och häftmassade upp affischer på väggarna och köpte Celine Dion-skivor och Titanic-tallrikar och modeller av skeppet och en hel massa onödigt krimskrams och jag kände liksom att NU passar det, era oförstående jävla rookies, NU är han ert allt men JAG känner det här på RIKTIGT och kommer ALLTID att göra det.
Riktigt så besatt är jag inte längre. Jag fyller 26 om en vecka. Jag har inte Leo-affischer på väggarna. Jag går inte omkring och nynnar på "My heart will go on". Jag har inte startat någon Facebook-grupp som heter "Vi som kräver en uppföljare till Titanic". Jag är inte "kär" i Leo längre. Men han är definitivt min absoluta favoritskådespelare. Och jag har verkligen älskat alla hans filmer. The Beach, Gangs of New York, Catch me if you can, The Aviator, The Departed, Blood Diamond, Body of Lies, Revolutionary Road, Shutter Island, Inception och J. Edgar. Allt Leo gör är sanslöst bra och i år hoppas jag att the academy kallar upp honom på scen och ger honom 25 Oscars. En för varje film. För Leo är, och kommer av allt att döma fortsätta vara, världens bästa skådespelare.
Ryan Gosling kan fara åt helvete.
