Jag livebloggar från helvetet. Sitter inträngd i nån jävla hörna bredvid säkert tolv antropologistudenter som luktar falukorv och tjatar om indianstammar och utdöda människoarter. Det är mycket om ”homo floriensis” och ”embryologi” och ”forskningsparadigm”. Nån dricker Dr Pepper. Ingen vettig människa dricker Dr Pepper. Den enda giltiga ursäkten till att dricka Dr Pepper är om man är rappare i New York på 90-talet. Ingen av dessa antropologistudenter på Engelska Parken är rappare i New York på 90-talet. De är så långt ifrån rappare i New York på 90-talet man kan komma. De är vita. De pluggar antropologi. De är födda -92. De luktar falukorv.
Falukorv.
Det luktar falukorv här inne.
Det luktar falukorv här inne eftersom en, två, tre... FYRA antropologistudenter äter falukorv.
Jag vill så gärna böja mig fram där jag sitter ihopjävlaklämd och säga ”ursäkta, men det luktar falukorv här inne, kan ni sluta äta falukorv, per omgående, tack.”
Men jag vågar inte. Är inte konfliktsökande. Inte idag. Kommer bara bli tryckt stämning. Jag kommer bli generad, röd i ansiktet, inte kunna koncentrera mig på mitt skrivande. Men det kan jag ju inte nu heller. För det luktar falukorv.
Falukorv.
Det luktar så ohyggligt mycket falukorv här inne.
Jag tycker om falukorv. Det är billigt, fett och grisigt. Korv stroganoff är gott. Stekt falukorv med potatismos är gott. Falukorv i ugn är gott. Men falukorv är inte gott i ett pluggrum på Engelska Parken. Här hör inte falukorv hemma. Falukorv bor inte här. Falukorv har INGET här att göra. Falukorv stör.
Jag vill så gärna böja mig fram där jag sitter ihopjävlaklämd och säga ”ursäkta, men falukorv bor inte här, falukorv har INGET här att göra”
Men jag vågar inte.
Så jag sitter fortsatt ihopjävlaklämd, som en krum liten farbror, känner hur min nya, fina, DYRA Acne-skjorta och fräcka jeans sakta men säkert absorberar falukorvsdoften. Blir ett med den. Snart kan man säga att min skjorta och mina jeans ÄR falukorv.
Det smaskas här inne. Herregud vad det smaskas. Ljudet av mosad falukorv och saliv.
In kommer ännu en antropologistudent. Gruppen har kallat honom ”Kevin” så jag antar att han heter Kevin. Om det har jag åsikter. Men inte kan väl jag ifrågasätta hans namn - resa mig upp, peka på honom, fråga varför han heter Kevin och hur det får honom att känna sig, inte vänta på svaret utan fortsätta med följdfrågan ”det känns inte så bra va?”. Det kan jag ju för fan inte göra. Jag är inte HELT tappad. Folk får heta vad dom vill. Vem är jag att döma ut honom för det. Jag dömer ju bara hans föräldrar som förmodligen valt hans namn. De heter säkert Belinda. Både mamman och pappan. Jag får lust att resa mig, gå fram till honom och viska i hans öra. ”Är det så, Kevin, så som jag tror… att… att din mamma och din pappa heter Belinda?”
Men jag gör det inte. Så får man inte hålla på. Det är ett rövbeteende. Så jag sitter fortsatt ihopjävlaklämd, som en krum liten farbror. Känner doften och ljudet av falukorv. Jag kan inte gå någonstans. Jag är fast längst in. Jag ANDAS falukorv.
Noterar att Kevin har köpt Dr Pepper. Han fick väl feeling när han såg sin kursare dricka. Jag noterar även att gruppen tittar avundsjukt på honom. Alla tittar faktiskt på Kevins Dr Pepper. De vill också ha Dr Pepper. Jag tänker att jag har hamnat mitt i ett vansinne. Det är så verklighetsfrånvänt det kan vara.
Oj, vad stolt han ser ut, Kevin. Njuter för fulla muggar. Jag tänker att han nog inte ens vill öppna sin Dr Pepper. Inte än. Han vill säkert dra ut på det lite. Sukta. Fresta. Låta sina kursare förstå att nu är det HAN som har Dr Pepper och han dricker den PRECIS när han känner fört.
Mycket riktigt. Han placerar den oöppnade läskburken bredvid sina anteckningar. Börjar läsa en bok med bilder på grottmänniskor, bläddrar ivrigt, låtsas läsa, bryr sig bara om att folk ska vara medvetna om hans Dr Pepper. Han lyckas. Gruppen tittar på burken, sen på Kevin, tillbaka till burken. Kevin låtsas inte märka. Läser om grottmänniskor.
Jag tänker att Kevin är en grottmänniska.
Jag tänker att jag tror att jag håller på att dö.
Jag tänker att jag inte vill dö än. Jag är bara 26. Jag vill leva. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv. Jag har så många planer, så många drömmar, så mycket att se fram emot, så mycket underbara saker att göra innan jag dör.
Kevin vägrar öppna Dr Peppern. Det lilla aset vill bara jävlas. Jag försöker koncentrera mig på min uppsats. Jag kan inte koncentrera mig på min uppsats. För Kevin är där. Falukorven är där. Dr Peppern är där. Och grottmänniskorna är där. Både i böckerna och kring bordet.
Så jag bloggar. Men jag kan inte koncentrera mig. Så jag slutar nu.
